”Miljöpartiets rötter står i vetenskapen. Där andra partier tvingas jämka samman fakta med sina dammiga gamla läror så står MP på fast grund. Det tar tid att bygga en ideologi, visst, och de gröna är ur ett historiskt perspektiv sett fortfarande en mycket ung rörelse, men vetenskapens kunnande om vår planets gränser utgör en utmärkt bas för ett sådant bygge.”
Det var så jag såg på saken, då för över 20 år sedan, när jag gick med i MP och startade upp en ny lokalavdelning av Grön Ungdom. I dag skulle jag inte ens kunna tänka mig att stödrösta på partiet.
Politiska frågor är sällan bara detta, punkter på en lista som ska åtgärdas med än den ena metoden än den andra. Det krävs en övergripande strategi för den som inte vill hamna i populism eller bara ren förvirring. När det kommer till politiska organisationer kallas dessa strategier för ideologier. Så vad är MP:s ideologi? Fan vet.
Under en raljerande och kul diskussion för några år sedan kläckte en vän idén att om han skulle skriva en punktlista över frågor där man vet att man alltid kan lita på MP så skulle nr 1 bli att de är individualister och väldigt anti-auktoritära, och punkt nr 2 att de alltid desperat kommer att vilja visa att de är minst lika välanpassade parlamentariker som alla andra. Punktlistan och det faktum att han inte ens nämnde miljöfrågorna, satte sig hos mig. Något senare ramlade jag dessutom över doktorsavhandlingen Partikulturer – Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag (Katarina Barrling, 2004):
”[Det] finns en samstämmig uppfattning om den egna gruppen som hängiven och med en stark politisk vilja, men inte […] någon gemensam gruppföreställning om hur gruppen parlamentariskt arbetar och bör arbeta för att parlamentariskt tillämpa denna vilja. Dessa observationer stöds även av [de andra partiernas] bild av Miljöpartiet som en samling individer mer än en sammanhållen grupp. Det finns visserligen en samstämmig uppfattning om gruppen som väl anpassad till riksdagens arbetsformer, men däremot ingen allmänt delad föreställning om vari denna anpassning består.”
Man ska aldrig gå på bondauktion utan att ha satt ett tak för hur mycket pengar man kan tänka sig att göra av med. En politiker ska inte sätta sig i en förhandling utan en ideologi att falla tillbaka på, en yttre gräns som anger ”Hit men inte längre”. Avsaknaden av ett sådant ramverk ger ett svar på den fråga som så många av oss har ställt: Varför har inte MP hoppat av regeringssamarbetet – eller ens hotat med att göra det? Men har man ingen ideologi vet man inte när man bör hoppa av. Nej man har inte ens en tydlig bild av vad det är man borde hoppa av från.
Begreppet ”grön ideologi” verkar mest beteckna ett plockepinn av tillfällighetslösningar – om man nu kan kalla stängda gränser, stenkolsskandalen och att Per Bolund i skrivande stund arbetar med att försöka övertyga EU om att Sverige ska få fortsätta med det för både klimat och biologisk mångfald enormt destruktiva kalhyggesbruket för ”lösningar” överhuvudtaget.
Vad vilja Miljöpartiet? Jag vet inte, men jag vet att de för länge sedan korsat min ideologiska gräns.
