Av de barn som har en familjemedlem som sitter frihetsberövad så upplever tre av fyra att de inte får tillräcklig kontakt med familjemedlemmen. Det visar en ny rapport som Erikshjälpen, Räddningsmissionen och BUFF har tagit fram. Många kommuner saknar också särskilda insatser för de här barnen.
Omkring 30 000 barn i Sverige har en förälder som sitter i fängelse eller får frivård. I rapporten Man måste få veta kallar organisationerna de här barnen för ” en bortglömd grupp som ofta faller mellan stolarna och är osynliga i debatten”.
Redan 2018 kunde Socialstyrelsen visa att 79 procent av kommunerna saknade insatser för de här barnen.
"Synliggör barns röster"
– Vår bedömning är att insatserna och stödet till barn vars föräldrar är frihetsberövade inte är tillräckligt. Det motsvarar inte det behov som finns hos barnen, sa Socialstyrelsens utredare Åsa Borén i ett pressmeddelande då.
Trots att det nu har gått snart tre år sedan den förra rapporten tyder den nya på att väldigt lite har hänt. Enligt rapporten så önskar 75 procent, eller tre av fyra barn, att de hade mer kontakt med familjemedlemmen som sitter frihetsberövad. Rapporten bygger på intervjuer med över 50 barn mellan 4 och 17 år på olika platser i Sverige.
– Det starkaste med rapporten är att den synliggör barns röster på ett så tydligt sätt. Vi finns nära barnen och hör deras behov, men via rapporten får fler möjlighet att lyssna och förhoppningsvis agera, säger Line Fuchs, verksamhetschef på Räddningsmissionens verksamhet Solrosen, i ett pressmeddelande.
Psykisk ohälsa och utanförskap
Enligt kapitel 26 i Barnkonventionen så ska ”barn ha rätt till social trygghet samt till statligt stöd, ifall förälder eller annan vårdnadshavare saknar tillräckliga resurser”. Men det finns i dag ingen myndighet som tar ett helhetsansvar och fångar upp barnen vars föräldrar sitter frihetsberövade, visar rapporten.
Författarna lyfter också fram att bristen på stöd kan leda till psykisk ohälsa, utanförskap och att barnen riskerar att hamna i egen kriminalitet. Trots att det råder en intensiv politisk debatt om hur vi ska stoppa kriminaliteten verkar det här vara någonting som missas, menar författarna.
– Det har blivit bättre inom kriminalvården, men vi skulle vilja se samma förbättringar i hela rättskedjan och över hela landet. I dag är det barnens bostadsadress som avgör om det erbjuds något riktat stöd, alla kommuner måste ta sitt ansvar. Barnens behov är stora och vi ser deras utsatthet och rädslor, säger Madelein Kattel, verksamhetschef på BUFFF Sverige i pressmeddelandet.
Rapporten avslutas med några allmänna rekommendationer. Bland annat vill organisationerna att det ska införas nationella riktlinjer och att kommunernas ansvar för den här gruppen ska tydliggöras. De vill också att Kriminalvården ska tillämpa närhetsprincipen vid placering av föräldrarna och att man ska erbjuda ekonomiskt stöd till barnen vid resor, för att underlätta kontakten.
