När Shahida Banu väljer att kandidera till fullmäktige i sin by i Rajastan i Indien, utsätts hon för ett starkt tryck att avstå. Det handlar om att hon är kvinna men också om att hon är muslim. . Det berättar Surbhi Mahajan, en av fotograferna i utställningen ”Folkvalda att leda”, som nu visas på Etnografiska i Stockholm.

Utställningen har fokus på kvinnors roll och utrymme i det demokratiska systemet, och är en del av organisationen The Hunger Projects, THP, utåtriktade arbete.

Bilderna som möter besökarna i den ljusa korridoren på Etnografiska muséet är starka och färgstarka. Kvinnorna ser kraftfulla ut och utstrålar självförtroende. Blandningen av yngre och äldre kvinnor samt mixen av glädjefyllda och allvarsamma uttryck skapar en rytm som väcker intresse att läsa berättelserna som finns vid varje bildserie.

Surbhi Mahajan berättar på telefon från Indien om arbetet med fotoutställningen. Grundidén var att prata om lagstiftningen i Indien och om kvinnors delaktighet i det politiska livet.

– Projektet ger de här kvinnorna från marginaliserade grupper möjlighet att synas och ta plats. I många områden är patriarkatet och den manliga makten massiv i Indien, säger hon.

Kvinnor bjöds in till workshops

I Rajastan ordnade THP en kampanj med workshops, Potential Leadership Workshops, inför valet till byfullmäktige 2020. De bjöd in kvinnor och berättade för dem om deras konstitutionella rättigheter och vad de har möjlighet att göra.

– Vi gick ut och letade efter kvinnor som skulle vilja ställa upp i valet. Vi letade även specifikt efter unga kvinnor. En av dem som är med i utställningen; Laxmi var bara 22 år. Hon är särskilt intresserad av hållbar utveckling och engagerad i frågan om barnäktenskap, säger Surbhi Mahajan.

Från början var planen att projektet skulle handla om hur det var för de olika kvinnorna under valperioden, men pandemin tvingade dem att tänka om. Istället blev det en blandning mellan bilder från valperioden och bilder av de kvinnor som tillträtt ett ämbete som de invalts till. Varje historia har sitt eget uttryck berättar Surbhi Mahajan.

–  Genom att följa kvinnor både före och efter valet kunde vi gestalta vilka visioner kvinnorna har innan och efter de valts in och även ta reda på hur det är för dem i ämbetet samt om de har det stöd de behöver.

För Surbhi Mahajan har arbetet med utställningen varit både hoppfullt och givande även om hon menar att tiderna är mörka och att det finns mycket arbete kvar att göra.

– Genom att de här kvinnorna deltar i det politiska livet tar de steg mot självbestämmande, de slår fast att de har rätt att vara där, att de har rätt att delta. De är kvinnor som vill göra sina röster hörda och skapa en bättre framtid för dem själva och för deras samhälle. Det är anmärkningsvärda berättelser om motstånd!

Få kvinnor i parlamentet

Surbhi Mahajan berättar att antalet kvinnor i det indiska parlamentet är väldigt lågt och att utrymmet krymper, precis som det beskrivs i FNs kvinnokommission där man för diskussioner kring det som kallas ”shrinking space for women”. I praktiken diskussioner om vem som hörs i det offentliga samtalet och vem som sitter i beslutsfattande positioner i världens länder lokalt, nationellt men också globalt.

– Vårt arbete i The Hunger Project innebär att vi faktiskt implementerar det som står i den indiska konstitutionen, där kvinnor beskrivs, som jämbördiga och jämlika deltagare i beslutsprocesser. Det vi märker hos kvinnorna är att de blir medvetna och kräver sin plats. Men att förändra så mycket som behövs kommer inte bli lätt, säger Surbhi Mahajan och fortsätter:

– Du måste ställa dig upp och kräva din plats och det kommer att möta motstånd från kastsystemet!

Kastsystemet är en del av den specifika problematiken för att komma tillrätta med ojämlikhet och hungerfrågor i Indien. Detta hänger tätt ihop med att kvinnor ska få sin rättmätiga plats i samhället menar Surbhi Mahajan.

–  Allt är sammankopplat. Det historiska systemet med marginaliserade grupper i Indien behöver förändras i grunden och det jobbar vi i THP aktivt med. Vi säger: alla kvinnor ifrån alla kaster och klasser har rätt att vara delaktiga, säger hon.

Kvinnors utrymme och hunger hänger ihop

Kopplingen mellan hunger och kvinnors utrymme i det politiska arbetet är stark. Det  menar Malin Flemström, som är vd för The Hunger Project Sverige. Hon säger:

– Majoriteten som lever i hunger är kvinnor och kvinnor har oftast huvudansvaret för familjen och hushållet. När kvinnor får en stärkt position i samhället, gynnar och driver det på utvecklingen snabbt.

För att få mesta möjliga effekt i sitt arbete mot hunger arbetar THP, på många fronter.

– Vi arbetar med grundorsaken till hunger. Hunger finns för att kvinnor inte har samma möjligheter och rättigheter som män och för att det inte finns hälso- och sjukvård eller tillräcklig kunskap om odling. När en kvinna får tillgång till ekonomiska möjligheter så ser man också att hon återinvesterar mer i både familje- och samhällsgynnande insatsers. Fler barn får gå i skolan, barnäktenskap minskar och fattigdomen minskar. Det blir en starkare resiliens, säger Malin Flemström.

En del av THPs mål med utställningen är att nå ut med hur biståndspengarna används till en bredare allmänhet. Utställningen på Etnografiska är ett exempel på det och de starka berättelserna får undertecknad att stanna upp längre än vanligt vid en fotoutställning. Kanske beror det på att kvinnorna på bild är porträtterade som aktiva människor med handlingskraft i motsats till den vanliga och mer spridda bilden av kvinnor i tredje världen.

En annan av utställningens fotografer, Sujata Khanna, säger såhär om en av sina favoritbilder från projektet:

”Guthyamma, 22,var en av de yngsta valda kvinnliga representanterna. Jag blev förbluffad av hennes självförtroende och entusiasm för att göra skillnad i sin by. I den här bilden lär hon sig om en programvara, tillsammans med dataoperatören – Chandan. De slumpmässiga högarna med mappar i bakgrunden stack ut för mig. En återspegling av det förflutna mot nuet, när datainmatning manuellt skrevs in i böcker kontra digitalisering av information.

För mig personligen påminde det här projektet mig om det stela patriarkatet och kasthierarkin som formar många av dessa kvinnors liv; och att se dem bryta sig loss från denna kedja och ta tillfället i akt att gå in i den politiska striden genom att kandidera till offentliga ämbeten var en bekräftelse på förändring som kommer.”

Shahida Banu fortsatte trots hårt tryck

Surbhi Mahajan återkommer flera gånger till Shahida Banu, som utsattes hårt både för att hon var kvinna och muslim, under samtalet. Hon beskriver hur Shahida Banu bestämde sig för att fortsätta kandidera trots motståndet. Och att hon sa ”trots mina små resurser kommer jag fortsätta kämpa”.  

Trycket att lägga ner kampanjen kom både från de egna, särskilt de äldre männen och från de med högre kaster i samhället där hon lever.

– Den före detta ledaren i byn sa: om ni röstar på Shahida kommer ni aldrig få någon hjälp från oss. 

Ändå fortsatte hennes familj att stödja henne under hela kampanjen. Och Shahidas tre svägerskor gick med henne från dörr till dörr under dörrknackningskampanjen

– Hennes svägerskor uppmuntrade henne och sa ”ge inte upp, du kanske förlorar, men det är ändå viktigt att du gör det här!”, säger Surbhi Mahajan. 

Att få det stödet stärkte hennes identitet som muslimsk kvinna, en av de mest sårbara och utsatta grupp människor i Indien, enligt Surbhi Mahajan.

Shahida Banu reflekterade förstås över de hot hon mötte under kampanjen, men sa till Surbhi Mahajan: ”vilken sorts mamma skulle jag vara om jag gav upp, vilken förebild skulle jag då vara för mina barn?”

– Även om det inte fanns några direkt dödshot mot Shahida så rev motståndarna ner en av de tre banners hon hade råd med och det hade kunnat eskalera. Det har vi sett bland de valda kvinnorna. Det hände bland annat i berättelsen om Guthyamma, som också är med i utställningen. 
   
Shahida, Banu förlorade till slut valet, men hon var långt ifrån nedslagen när hon pratade med Surbhi Mahajan efteråt: 

   – Hon sa: ”det här ger mig självförtroende att planera bättre för nästa val”. Det var makalöst för mig att jag fick se hennes förändring!