Redan i maj kom första uppmaningen i år. Förklädd till en fråga: Är det inte dags att klippa snart? Så brukar det fortsätta. Hela sommaren, år efter år. Villaområdets oskrivna regler är tydliga. Här klipper vi gräsmattan. Håller den prydlig. Inrättar oss i den standard som sedan länge anses vara den rätta.
Eller så får man betala priset i bisticksliknande pikar som den oklippta gräskalufsen renderar. Inte ens anledningen att bevara den biologiska mångfalden godtas som ursäkt för klippvägran.
Men, hur är det möjligt att gräsmattan blev norm? En norm så stark att tusentals, mestadels män, vågar jag påstå utan att ha forskat djupare i frågan, ägnar sommarmånaderna åt att skapa och bevara denna onaturligt gröna monotop.
Närmast maniskt klipper de med noggrant införskaffade dyrbara klippmanicker, och ansar den i själva verket framtidshotande mattan för att uppnå sin trädgårdsdröm.
Det var en gång för länge sedan, som det började. Ganska oskyldigt var det på den tiden, med ängsmark som tuktades med lie och hölls i schack med hjälp av betande får. De här gräsmattorna, som var långt ifrån vår tids gräsmatta, fanns på medeltiden vid slott och kloster.
Senare började man anlägga gräsmattor för att i högre stånds-sällskap kunna leka lekar och spela spel på, men fortfarande var det ängsmark som utgjorde grunden. Ännu fanns varken maskinella gräsklippare eller idén om att den här sortens matta i framtiden skulle signalera status framför var mans hem.
Jag föreställer mig att idén om gräsmattans skönhet och användbarhet, kanske rentav överlägsenhet, spred sig via de välbesuttna i dåtidens sociala forum; skvaller på fester, på marknader, från herrskap till tjänstefolk. Het blev den i alla fall.
Från 1500-talet och framåt ökade gräsmattans popularitet. De tuktade grönytorna blev större och större och tvåhundra år senare spreds den Engelska parkstilen, där stora gräsytor är en del, över Europa. Kanske kan man i backspegeln redan då när gräsmattans status växte till, ana en gryende tipping point för förlusten av biologisk mångfald.
Visst är det härligt att låta sina nakna fötter dansa på det mjuka, ljuvliga, tistelfria gräset runt fallossymbolen på midsommarafton. Men om gräsmattan är en av biljetterna på resan mot status både på landsbygd och i villakvarter borde kanske priset i from av igelskottslik längs robotklipparens framfart ändå påpekas?
I en ny studie visade det sig att ingen av de 18 testade robotklipparna klarade att upptäcka (de i studien redan döda) igelkottarna på förhand. Och att alla modeller körde över igelkottungar i åldern när de fortfarande är beroende av sin mor. Sorgens pris för igelkottemammorna är omätbar och priset i form av förlust av biologisk mångfald, finns inte alls med i kalkylen när min välutbildade väninna, tillika naturvän, vid åsynen av min ängssträvan utbrister: Vad det ser ut, ni måste klippa gräset!
Tiden har också givit oss fler gräsmatteeffekter att begrunda: Vi har fått konstgjorda, alltid gröna och täta gräsmattor, som i tysthet släpper loss kemikalier och mikroplaster som sipprar ner i vårt grundvatten.
Vi har också fått arbetstillfällen; mängder av människor runt om i landet tillbringar arbetsdagar sittandes i vibrerande åkgräsklippare betalda med skattepengar för att bevara den enfaldiga gräsmattan.
I ett pressmeddelande från Västerås stad läser jag: ”På driftområde Öster kör fyra maskiner nu tolvtimmarspass sju dagar i veckan för att komma ikapp. Västerås stad har stora gräsytor. Sammanlagt motsvarar de omkring 4 miljoner kvadratmeter, eller cirka 570 fotbollsplaner.”
Kanske helgar ändamålet medlet; att säkra alltid perfekt gröna spelplaner för våra fotbollspelare och att bevara den skönhet som många ser i gräsmattan. Och förstås att skydda mot den skräckinjagande fästingplågan. Men uttrycket grönt är skönt klingar lika tomt som tystnaden ekar när bina slutat surra. Är det inte dags att klippa snart?
Nej. Jag klipper inte.
