Hon var intresserad av hållbarhetsfrågor. Hon ville engagera sig. Då hörde hon talas om klimatmarschen i Köpenhamn. Året var 2009 och Jaana Salla var 18 år.

– Det var som att en dörr öppnades. Jag insåg att det här skulle bli stort, säger hon.

Tanken på att åka till Köpenhamn för att visa sitt engagemang och pusha för ett ambitiösare klimatavtal, lockade Jaana Salla, som beskriver att hon var något av en rebell om än inte radikal. Hon hade redan tagit ställning i olika frågor som jämställdhet och likabehandling, konsumtion och hur vi behandlar djur. Men klimatmarschen var hennes första stora politiska ställningstagande. Och hennes föräldrar stod bakom henne.

– Pappa, som är uppväxt i Finland och har levt med följderna efter kriget, sa till mig att vara försiktig, men mina föräldrar är väldigt toleranta och de är stolta över mig och mitt engagemang. 

Planerna tog fart och Jaana Salla reste till Köpenhamn med Fältbiologerna och sin kompis Jeanette Lundberg. Deras känsla på plats var att hela staden öppnade upp för klimatdemonstranterna. Sovplatser ordnades och alla hjälptes åt.

Starkt att få vara delaktig

När de sedan stod i folkmassan på Christiansborgs Slottsplats strax innan marschen, och det ropades ut att 100 000 människor hade samlats, var känslan mäktig.

– Jag minns att jag sa ”Wow, det är en tiondels miljon människor här”! säger Jaana Salla. 

Upplevelsen av att vara i en samling med så många människor från olika samhällsklasser och bakgrund med samma mål och engagemang, var fysisk och stark; att få vara delaktig i att kunna påverka hur samhället skulle utvecklas. Och kanske bidrog också natten innan marschen till den laddning som Jaana Salla upplevde.

– Vi sov i ett industriområde där var det var massa graffiti. Folk låg överallt, som korvar i sina sovsäckar. Jag låg på en fönsterbräda och försökte sova. Det var jättekallt, det här var ju i december!

Sömnen ville sig inte och vid ett på natten kom skrämmande information.

– Vi fick veta att det åkte runt nazister som ville komma åt Antifa och de olika grupperna som fanns i campet. Då var jag livrädd.

Dagen därpå begav de sig till Christiansborgs Slottsplats och inväntade att marschen skulle börja. Stämningen på plats är laddad och spänd i en blandning av förhoppningar och en del rädsla.

– Det var mycket känslor, men inte så att jag någonsin kände mig ledsen och upprörd, jag kände mig hoppfull! säger Jaana Salla.

Efter en stund och ganska många tal  sprids en rastlöshet i folkmassan, nu vill man inte lyssna mer, man vill marschera.

Otålighet byts till aktivitet

När en partyvagn med reggaemusik rullar fram byts otåligheten till handling. De många tusentals fötterna i folkhavet börjar först dansa och sedan ta steg efter steg mot Bella Center – slutmålet för marschen och platsen där politikerna ska fatta beslut om vägen mot en hållbar framtid.

Framför Danmarks första bank blir det oroligt. En megafonförsedd person skriker slagord mot kapitalism medan demonstranterna passerar. Plötsligt smäller det. En gång. Två gånger. Alla stannar till och hukar. Är det skottlossning?

Strax, abrupt, delar sig folkmassan och en grupp svartklädda, maskerade personer rusar igenom och förbi. Lika snabbt som de dök upp är de borta. 
Som om ingenting har hänt sluter sig leden och marschen fortsätter.

Personer utklädda till isbjörnar, reggaerytmer, slagord, barnvagnar, dans, jultomtar, trumslagare, enhjulings-cyklister- Gamla och unga passerar de många orörliga poliser som flankerar gatorna på marschens väg genom Köpenhamn.

Det är som att hela världen möts under de fyra timmar som Jaana Salla och hennes kompis går i demonstrationståget genom Köpenhamn.

– Känslan, stämningen, alla plakaten, jag får rysningar när jag pratar om det. Man hann inte känna att man var trött, man var så adrenalinpumpad och det var så mycket människor och mångfald runt en gemensam sak, säger hon.

Till slut är de framme. Mörkret har börjat lägga sig över staden och demonstranterna. Alla är trötta. Det blir något av ett antiklimax.

Antiklimax vid Bella Center

– När vi kom fram till Bella Center undrade vi: Vad ska hända nu? Vad är vårt mål, vad ska vi göra?, säger Jaana Salla.

Den här kvällen hade de fått sängplats i en fin lägenhet nära Bella Center.

– Vi gick dit och genom fönstret kunde vi se att folk fortsatte med minidemonstrationer.  Det kändes verkligen som att det här måste skapa ringar på vattnet och gensvar. Nu måste en förändring ske helt enkelt!

Nu när hon tänker tillbaka minns Jaana Salla saker som hon nästan glömt; att länderna inte lyckades enas. Att det inte blev något avtal.

– Det är fortfarande oklart för mig vad det blev för resultat. Min dröm som 18-åring var att det skulle ske omställning runtomkring mig, att det skulle märkas av i butiker, i nyheter och i samhällsdebatten.

Men trots att de resultat i form av konkreta åtgärder som Jaana Salla drömde om, inte  blev verklighet lämnade upplevelsen henne i en stark känsla av hopp.

– När vi åkte hem i den rapsoljedrivna bussen som Fältbiologerna hade ordnat kände vi att vi kunde vara med att skapa förändring, vi hade agens, makt att förändra. Vi såg att det fanns potential! säger Jaana Salla.

När besvikelsen över bristen på konkreta klimatåtgärder efter marschen hade släppt, tog Jaana Sallas engagemang ny form. Hon gick med i sin lokala Naturskyddsförening och i omställningsrörelsen på Värmdö, där hon bor. Nu tolv år senare tror hon ännu mer på att omställningen är på väg.

– Jag är genuint hoppfull. Alla som deltog i klimatmarschen och politiker som kom dit och hade förväntningar och hopp, har påverkats. Och efteråt har alla jobbat ännu hårdare, säger hon och tillägger:

– Vi, alla, har tagit med oss den här erfarenheten i våra egna liv på lokalt plan. Allt har betydelse, säger hon.