Första gången jag blev medveten om ett främmande språk var när min mamma räknade på holländska: een, tvee, drie… ända till 20 (twintig) medan hon stod bredvid mig för att kolla min tandborstning på kvällen. Min mor hade lärt sig språket som barn hos en fosterfamilj i Holland. Hon togs emot som tyskt hungerbarn efter första världskriget. På tandborstningstiden började jag också läsa franska och engelska i skolan – det var i Waldorfskolan vid sju års ålder.

Läsa? Vi lekte! Sjöng visor, rabblade verser och tecknade. Senare på tyska gymnasieskolan – jag var tio år – var det slut med leken, det gällde att plugga språken, först franska, två år senare latin och till sist engelska. Men franskan förblev ändå rolig. Vid samma tid på eftermiddagen och på helgerna lekte vi nämligen med flickorna Geneviève och Monique Labbé runtom i kvarteret. De var barn till familjer av den franska besättningen. I tio år hade de inkvarterats i tyska lägenheter efter andra världskriget. Ett främmande språk går lättast hem i tidig ålder genom leken. Alla språken är viktiga. Man lär sig själva språket men också en annorlunda kultur.

Vad ligger närmare till hands än att grunda internationella skolor i dagens mångkulturella samhällen? Den första internationella skola jag blev uppmärksam på var tyska Heidelbergs Internationella Skolan (HIS) som startade 1971. I dag är det den största i kommunen, elever från 60 olika nationer går där – från årskurs fyra till tolv. Tyska är huvudspråket. Högst 18 elever går i en klass. Nybörjare som inte klarar av tyskan går i förberedelseklasser. Skolan i Heidelberg kallar sig för Fredsskolan. Ämnet freden genomsyrar alla ämnen på samtliga nivåer. Skolan är privat men med statligt godkända kursplaner och internationellt erkänd studentexamen. Eleverna betalar en skolavgift. Huvudmannen är kommunen, delstaten Baden-Württemberg bidrar dock till finansieringen.

Pedagogiken har förändrats och utvecklats med tiden. Flyktingbarnet Saša Stanišić, född 1978 i Bosnien-Hercegovina, har gått i denna skola. ”Utan HIS hade jag inte blivit den jag är”, har Stanišić sagt. Det vill säga en prisbelönad tysk författare med sin serbisk-kroatiska härkomst i bagaget.

Det slår mig att en statlig svensk skola skulle kunna följa HIS internationella exempel. Vi har i dagens Sverige många nationaliteter med en språklag från 2009 som säger att svenska är samhällets gemensamma huvudspråk. I ett mångkulturellt samhälle måste det finnas både pengar för att vårda huvudspråket och en budget för att ge stöd för icke-svenskkunniga elever.

Dessutom behövs tillräckligt med anslag för modersmålsundervisning. I dagens Sverige utarmar riskkapitalbolagen med hjälp av elevernas statligt garanterade skolpeng svenska skolans utveckling. Den Internationella Engelska Skolan (IES) är en av dem som är på stark frammarsch. IES säger sig vara internationell, men för IES är internationellt lika med anglosaxiskt. Engelska språket och kulturen riskerar att kolonisera Sverige. Och skattebetalarna får stå för notan.