Fotografen Kristoffer Granath arbetar med att dokumentera samhällsskeenden i längre processer. Efter att under många år ha arbetat med att fotografera industrier och arbetsplatser så kände han att han behövde komma ut rent fysiskt. Han började köra längs Skånes kuster och hamnade 2017  i stormen Urd. Det blev startskottet för Kristoffer Granaths arbete runt klimatfrågan och erosionen.

– Jag tänkte: Jag måste göra något om klimatet, hur jag ska göra? 
Sedan satte han igång. Han åker runt och fotograferar naturen och människor längs kusten, han pratar med folk i hamnar och med forskare som ofta tipsar vidare. Det är ett pågående arbete där utställningens bilder liksom SMHI:s texter varierar från utställning till utställning.

Arbetet har fått stöd av kulturförvaltningen i Helsingborg och presenteras i en vandrande utomhusutställning. I början av 2021 lyckades Kristoffer Granath få med SMHI, som presenterar forskningsresultat ihop med utställningen.

– Såvitt jag vet är det första gången en myndighet samarbetar med det fria kulturlivet, det är jätteviktigt menar jag. Vi måste samarbeta för att möta klimatfrågan, säger Kristoffer Granath.

Målet är att visa framtida generationer vad vi har gjort och vad vi inte har gjort. Han menar att om vi lyssnar och samarbetar så kommer vi att komma vidare i arbetet med att möta klimathotet. Och genom personerna som medverkar i utställningen kan betraktaren få syn  på se den stora frågan.

– Alla de här små historierna leder in till den stora frågan om klimatet, det gäller att locka in betraktaren till den stora berättelsen, säger Kristoffer Granath.

Just nu finns utställningen att se i Höganäs hamn. Därefter ska den i tur och ordning till Domsten, som är en förort till Helsingborg, och under sensommaren till Simrishamn och vidare mot Malmö under hösten. Utställningen planeras att avslutas på Arbetets museum i Norrköping nästa år. 
– Jag upplever att utställningen gör skillnad, redan nu får jag förfrågningar från skolor att de vill använda arbetet för att jobba med sina elever och att SMHI väljer att samarbeta, då vet man ju att det betyder något, säger han.

LFT visar här ett urval av bilderna från utställningen.

Intervju med Kristoffer Granath av Elisabeth Ubbe

Caroline Hallin, Rörum, Skåne: "Jag har accepterat klimatförändringarna"

Jag försöker ge svar på hur det kommer att se ut i framtiden. Kanske ska vi fundera på vilka tidsperspektiv som är relevanta och lägga mer tanke kring just det. Vi ska arbeta för att begränsa vår klimatpåverkan. Men för att hantera klimatförändringen behöver vi acceptera att den sker. Konsekvenserna kan vara både bra och dåliga. 

Mitt arbete är lite som att titta in i framtiden; stränder är dynamiska och ändrar sig över tid. Det är samma krafter som flyttar på sanden oavsett om det är i Sverige, Holland eller i Australien. Med tiden och förändringarna som kommer så behöver vi fler som arbetar med kusten. Jag har accepterat att det sker förändringar i klimatet. Nu är det till att hantera det så bra vi kan. 

En horisont är det mest vilsamma du kan lägga din blick på. Det föränderliga som sker på stranden är fascinerande. Det är det oväntade som skapar den starka kopplingen mellan människan och kusten. 

Hans Hanson, Ystad: "Jag var ensam om att jobba med kustproblematiken"

Jag var med om när havet gick helt igenom Ystad Saltsjöbad. Man öppnade alla dörrarna på framsidan. Vattnet gick in via restaurangen så de fick öppna dörrarna på andra sidan så att det kunde rinna ut där. Det måste varit i mitten på 80-talet. Jag var väldigt ensam här i Sverige i början om att jobba med kustproblematiken. Jag fick efter hand en doktorand som nu är professor i Lund och som också är kustingenjör. Skämtsamt brukade andra säga att vi aldrig skulle åka i samma flygplan, för då fanns det ingen kustingenjör kvar om det störtade. Jag är inne i en överlämningsfas, där jag låter mina adepter ta över rodret nu efter 44 år. Och de är fantastiskt duktiga! 

Tittar jag tillbaka så är det först nu de senaste tio åren som politikerna börjat lyssna och agera. Jag fick vända på hela situationen och visa på hur mycket Ystad kommun tjänar in på sin strand för att de först skulle ta tag i problemen och använda sand istället för sten. I deras ögon var den bara en utgift.
Det var rätt enkla ekonomiska uträkningar som gjorde att det äntligen tog skruv. På samma sätt började jag titta på situationen i Falsterbo och man kan påvisa att om vi satsar pengarna rätt så kommer vi att hantera scenariot med översvämningar. 

Vi samarbetar mycket med Holland. Deras värsta scenario utgår från att havsytan stiger fyra meter och de vet redan hur de ska hantera det. De har tekniken, kunskapen och pengarna. Falsterbos och Hollands situation liknar varandra. Det handlar bara om att börja tänka med huvudet istället för med magen. Man arbetar för det mesta mot naturen men nu måste vi arbeta med naturen. Vi har stora utmaningar framför oss som vi kan lösa. Vi måste bara börja ta rätt beslut.

Måns Berger, Malmö: "Vi måste samarbeta – annars är det kört"

För tio år sedan tänkte jag: ”Det kommer att dröja innan klimatförändringarna kommer”. Men där hade jag fel. Vi behöver göra en radikal omställning nu för att kunna ta den sista chansen att göra något för klimatet. Det senaste är att permafrosten smälter, det är allvar nu. Men jag tror inte allmänheten är redo för det. 

Mitt engagemang för klimatet kom delvis från att jag seglade och kunde se hur haven förändrades. Jag kände ett ansvar, mer än att gå och rösta vart fjärde år, så jag började engagera mig politiskt i miljöfrågor. För jag tror att gemensamma problem måste lösas gemensamt, det är inte rimligt att den enskilde ska bära ansvaret att lösa en global kris.

Jag skrev min masteruppsats om hur kommuner och länsstyrelsen samarbetar eller kanske inte samarbetar kring översvämningsproblematik. Jag följde en kustkommun här i Skåne som ville bygga nära stranden, i ett område med erosion. Där blev det tydligt att kortsiktiga vinster står mot långsiktiga risker. Kommunen kompromissar och lyssnar in sina invånare. Sen har vi länsstyrelsen som endast agerar utifrån lagen och inte tar någon annan hänsyn. Det är inte konfliktfritt. Jag tror att den nuvarande lagstiftningen behöver bli mycket tydligare och mer omfattande, samtidigt måste det ske i dialog med medborgarna. För klimatfrågan är lite som att vara till sjöss, det gäller att samarbeta annars är det kört.  

Christoffer Bonthron, Trelleborg: "Jag släppte allt för att jobba med vatten"

Ända sen jag var liten har jag varit intresserad av vatten och åar. Att få fram vatten när det är som torrast är ett problem som många odlare brottas med. För mig är det kombinationen av att hitta fram till lösningar för att få tag i vatten och samtidigt använda det på bästa sätt som är fascinerande. Det är väldigt viktigt för framtiden. Lite panik kan jag få över att vi måste få till fler pilotprojekt som visar att det går att spara och använda vatten på nya effektivare sätt. Kommer det en torka till som under 2018 så blir det riktigt tufft för många lantbrukare.

Just i Tullstorpsåprojektet har vi lyckats få ett fyrtiotal markägare att tillsammans avsevärt minska _näringsläckaget till Östersjön. Vattenhushållning, recirkulering av vatten och näringsämnen och att använda vattnet på bästa sätt är under uppstart. Tidigare i mitt liv arbetade jag med hjälp­insatser vid kris­situationer. Du måste vara beredd på att inte kunna hjälpa alla men de du hjälper, för dem gör du skillnad. Det var genom min svärfar som jag började sätta mig in i bevattningsteknik. Jag släppte allt i mitt gamla liv för att jobba med vatten och hållbarhet. Jag är otroligt tacksam över att få jobba med de här åtgärderna. Man känner verkligen att man gör skillnad. Det är en starkt drivkraft att kunna lämna detta efter sig till våra barn. 

Eva Thulin – Vejbystrand, Ängelholm: "Nu bygger de egna strandskydd efter min modell"

Jag bildade en miljövårdsgrupp 1969. Jag hade inga pengar men jag fick in en liten annons i tidningen som lockade personer som delade mitt engagemang för miljön. Det blev ett embryo till dagens Miljöpartiet. Vi hade knappt bildats innan telefonen började ringa med folk som uppmärksammade miljöproblem som utsläpp, skrotupplag och industrier som inte skötte sig. Jag fotograferade och kartlade alla utsläpp i Rönne å – avloppen gick rakt ut från husen. Sjukhuset och företagen släppte ut mängder. Som tur är fick vi ordning på det. 

Vi var tidiga med att påpeka att huvudleden här i Ängelholm skulle byggas runt om istället för genom byn. Nu rasar den sakta. Som ett brev på posten. Vi såg snabbt att Klitterna var väldigt utsatta och vi började tänka kring hur vi kunde rädda stränderna. Vi skulle i alla fall inte gräva sand från havsbotten för den åker bara tillbaka. Så jag utvecklade flätade strandskydd och provade dem här på stranden i Vejbystrand. Jag fick inte det riktigt som jag ville, men det blev bra ändå. Jag lämnade in ett medborgarförslag 2014 till kommunen och nu bygger de egna strandskydd efter min modell. Det är fantastiskt kul! 

Mona Skoog, Ystad: "Halva skånes befolkning bor en mil från kusten"

I januari och februari hade vi ett högvatten i Östersjön som varade konstant i två månader. Det växlade mellan 60 och 80 centimeter över normalvattenståndet. Det har aldrig hänt under mina femton år i kommunen. 
Det blev en väldigt speciell situation då nya områden drabbades av erosion samtidigt som det ansamlades sand på andra platser. 

För mig ger detta en bild av hur det kommer att se ut i framtiden. Allting kommer ju inte ske på en gång. Det kommer ta lång tid för oss att kunna uppleva skillnaderna, men vi kommer att påverkas längs kusten av klimatförändringarna. Det överraskar inte mig att det hände – förändringarna är väntade. Att planera reträtt är en känslig politisk fråga. Vi måste hantera och ta höjd för all befintlig bebyggelse. Halva Skånes befolkning bor en mil ifrån kusten, hur ska det gå att planera inför framtiden? Jag tror det måste ske stegvis för det är en oerhört komplex situation. 

I samma andetag kan jag slås av känslan, varför satte jag barn till den här världen? Väldigt mycket av mitt engagemang ligger i att bidra till en mer hållbar framtid för dom. Jag tror att barnen kommer ha en annan förståelse för alla ändringar i klimatet, som nu kommer i allt snabbare takt. Vår familj har ett hus nära havet . När min mamma var liten, fick hon inte gå hem själv från havet för då gick hon vilse. Nu är det fem meter kvar till strandkanten. Jag tänker att vi får njuta och ta tillvara på den tid vi har kvar för de platser som vi bryr oss om.