Varje år samlas många av världens mest inflytelserika personer i Davos, Schweiz, för att diskutera de utmaningar vår planet står inför. På denna ritual för och av krösusar, som anordnas av World Economic Forum (WEF), har arrangörerna på senare år tvingats vakna upp till de skenande ekonomiska klyftorna mellan de allra rikaste och resten av oss.
För två år sedan orsakade historikern Rutger Bregman dålig stämning på tillställningen. Han bröt ett tabu när han pekade ut ironin i att ingen talade om den mest uppenbara lösningen till klyftorna: Beskatta de rikaste.
Pandemins enorma kostnader för samhället har gjort frågan än mer aktuell och i årets digitala upplaga av konferensen gick agendan under namnet ”The Great Reset” och handlade om att hitta nya sätt att utöva kapitalism. I presentationsvideon till detta efterlystes lösningar på denna mystiska utveckling av ökade klyftor, men något samband till en minskad progressiv beskattning kände man sig inte vid.
Samtidigt publicerade WEF på sin hemsida resultaten från en ny stor rapport som visar hur de rikaste sedan 80-talet, då en nyliberal linje började spridas i väst under ledning av bland andra Ronald Reagan och Margaret Thatcher, njutit av skattereduktioner som accelererat klyftorna. Fantasin om ”trickle down economics” var just det – en fantasi. Trots detta verkar självinsikten ha uteblivit på årets möte då endast en paneldiskussion gavs skamliga 23 minuter för att ”tackling the inequality virus” och beskattning av de rikaste nämndes bara i förbifarten. Rutger Bregman var inte där för att peka ut ironin i år.
Dags att blicka hemåt. I Sverige har man de senaste 30 åren sett en liknande utveckling. Sverige har ett av de högsta skattetrycken i världen när det kommer till arbete, medan de som tjänar sina pengar på kapital gör det nästan ostört från Skatteverkets byråkrater. Under 2000-talet avskaffades fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten av varierande röda och blåa regeringar. I fjol rök värnskatten. Dessa manövrar har utan tvekan gynnat de allra rikaste mest. Staten och kapitalet sitter idag ogenerat i samma båt.
Rädslan för att de rikaste ska flytta sina förmögenheter utomlands – ett av huvudargumenten för lättnader på kapitalskatt – innebär i praktiken att den lilla skara medborgare med mest resurser håller vår finanspolitik som gisslan. Den nyliberala världsekonomins momentum kan lätt kännas överväldigande. Men precis som att utvecklingen har historiska förklaringar, grundade i politiska beslut, så finns möjligheten kvar att skriva ny historia. Ett sätt att börja jämna ut klyftorna hade varit för Sverige att följa Argentina som i december, genom en ny ”millionaire’s tax”, beslutade att låta de 12 000 rikaste i landet stå för pandemins nota.
