Tidens stora väder skiftar långsamt. Hög- och lågtryck pressar varandra framför sig, men som i en evig cirkelrörelse, där det ena synbarligen alltid avlöser det andra. Till skillnad från verklighetens väderfronter så kan det dock i politiken och historien vara både sol och regn som råder på samma gång, allt beroende på vem det är som ställer prognosen. Tillhör man de nationalistiska eller nyfascistiska metrologerna så säger förutsägelsen just nu ”Uppklarnande, framåt dagen sol”, medan det för oss andra tycks vara ett riktigt oväder på ingång.

Det verkar finnas hur många böcker och artiklar som helst just nu som varnar för och söker förklara samhällets fragmentisering och högerpopulismens framväxt. Historiker, f.d. Statsministrar och amerikanska utrikesministrar, journalister och Trumps brorsdotter. Vi drunknar i hur det kunnat bli såhär, inte lika mycket i vad vi kan göra åt det. Och den som inte ens är så intresserad av att mota fascismen i farstun utan lockas mer av att bygga på dess motsats – ett bättre samhälle – får leta sig äldst i kommunen efter initierade inlägg.

Å andra sidan, när man tänker på det, så är det inte någon enkel tid för visionärer och utopister att leva i. Ideologiernas tid verkar som så många har sagt vara förbi. Den som försöker presentera en idealbild av ett alternativt framtida samhälle blir genast, av all strömlinjeformad media, stämplad som utopist eller rentav extremist. Kanske är det rentav så att det på den globala väderkartan, där frontsystemen bara ytterst saktfärdigt rör sig framåt, är fascismen som är det nya, det ideala alternativa samhället, den motsats som jag tidigare talade om? Resten av oss har hamnat i en defensiv position, där allt fokus ligger på att bara bärga så mycket av bohaget från de sönderblåsande husen som det bara går. Fascisterna har momentum, inte vi. Om det förhåller sig på det viset så är det en viktig insikt, eftersom den i sådana fall borde få oss att ändra hela vår strategi från grunden.

Det torde väl knappast föreligga något tvivel om att det i alla fall är precis såhär fascisterna själva tolkar läget: Att de har någonting nytt och oprövat att erbjuda, att vi andra – ”etablissemanget” – enbart försvarar status quo; att de och inte vi har någonting positivt att erbjuda, en idealbild som lockar med sammanhållning, arbete, plikt, heder men också hjälp åt den som hjälpas bör. Vad har vi att locka med? Mer av samma gamla vanliga? En plats i försäkringskassekön, plastpåseskatt, eller kanske ytterligare en skolreform?

Har vi något att lära av fascisterna? Ja det är en provocerande fråga, men på riktigt nu. Är det inte de som hela tiden stått upp för sina (helt vansinniga) åsikter och tum för tum under årtionden vunnit mark? Är det inte de som stått mitt i strömmen och struntat i vad alla medströmsdebattörer skrikit och gormat om? Och är det inte också de som tack vare just detta blivit jävligt slipade i att argumentera för sin sak – alldeles oavsett om de haft rätt eller ej? Vill man erhålla den magiska förmågan att inte bara kunna förutsäga utan också skapa framtidens väder får man vara beredd att först stå ute i hällregnet och skrika.