Gunda börjar med en betagande vacker scen i svartvit på grisen Gunda inne i sitt stall. Tittaren blir genast invaggad i vilsamheten som omger henne och första tanken är att hon ligger och sover. Snart övergår hennes djupa andetag dock till allt ljudligare grymtningar och när en liten kulting dyker upp förstår man att hon föder. Den ena kultingen efter den andra trillar fram på ostadiga små ben, hela tolv stycken föder hon ut.

Vi får sedan följa Gunda och hennes kultingar genom livet. De går runt och bökar, trivs och lever till synes ganska stillsamma liv. Vi får på nära håll följa amningen och hur Gundas bröstvårtor närmast attackeras av kultingarna, som tävlar om att få i sig sin beskärda del av mammans näring.

Allt skildras mycket intimt, och flera likheter mellan grisen och människan gör sig påminda, som till exempel hudstruktur, bröstvårtor och formen på andra kroppsdelar.

Med i filmen finns också hönor och kor. De skildras på samma sätt som Gunda och hennes kultingar, genom långa, svartvita scener där vi får observera deras beteende och reaktioner på sin omgivning. Särskilt rörande är scenen med hönorna, som tidigare verkar ha levt i bur men nu släpps fria. Deras sinnesnärvaro när de tar sina första stapplande steg ut i frihet ger en stark bild av vilka insiktsfulla individer de är.

Nästan allt filmas i närbild och vi får aldrig under hela filmens gång se eller höra någon människa. Kameran befinner sig hela tiden på samma nivå som djuren och det enda ljud som hörs är grisens samt fågelkvitter och då och då något avlägset billjud. Filmens regissör, Victor Kossakovsky förklarar sitt val så här: ”Det behövs ingen tolk för att förstå hennes (Gundas) känslor och upplevelser. Det gjorde att jag bestämde mig för att undvika skyltar, speaker och musik. Det är alldeles tillräckligt att se bilderna och tillåta sig att känna.”

På ett sätt har han rätt. Gunda ger en fantastisk insyn i djurens värld och som tittare fångas och fascineras man av att få komma så nära. Vi lider med Gunda när hennes kultingar en dag plötsligt körs iväg i en lastbil, förmodligen för slakt. Länge springer hon runt i förtvivlan och förvirring över hur de bara kunde tas ifrån henne sådär, något som känns både orimligt, orättvist och grymt.

Men hur mycket man än gillar och intresserar sig för djur blir det lite långdraget att under en och en halv timme se dem samexistera utan kommentar. Filmen hade med fördel kunnat kortas ned en halvtimme.

Det blir också lite splittrat med både hönorna, korna och grisarna och som tittare hade jag velat veta hur och om de hänger ihop med varandra, bor de på samma gård? Vad väntar dem, var kommer de ifrån?

Å andra sidan är det nog det som är villkoret för en sådan här film: befrielsen från tolkningar och information för att istället lämna rum åt känslor och egna tolkningar. På det sättet känns den mer som ett konstverk.

Hursomhelst fyller Gunda ett tomrum, både inom konsten och filmen. Det behövs fler skildringar som väcker kontemplation om djurens villkor, vårt sätt att se på dem och större insikt om deras förmåga och vilja att leva under värdighet och respekt, som de förtjänar.

Filmen har premiär den 14 maj och visas på Folkets Bio.