Resan till Utopia, som går att se på SVT Play just nu, ger en realistisk men ganska dyster bild av vad det kan innebära att ta steget till omställning och en annan livsstil. Samtidigt beskrivs familjens resa på ett ömsint och högst mänskligt sätt.

Familjen Mo bor på en gammal släktgård som ligger idylliskt i de norska fjällen. Men båda makarna har jobb som innebär att de turas om att flygpendla från bostaden till deras arbeten. De grubblar båda mycket över sina klimatavtryck och bestämmer sig för att flytta till ett självförsörjande landsbygdskooperativ i Danmark, där de slipper resa och kan ta ett större ansvar för klimatet och deras fyra barns framtid.

I filmen får vi följa deras resa. Flytten blir till en början rena mardrömmen. Bygget av de nya energisnåla bostäderna drar ut på tiden och familjen tvingas flytta runt på olika adresser. När de väl flyttar in har det gått över ett år. Men utmaningarna fortsätter. De upptäcker att byggbolaget gjort flera fel, till exempel fungerar inte ventilationen och golven är ojämna.

Familjen och kooperativet utsätts hela tiden för nya prövningar. Byggställningarna utanför deras hem tycks aldrig försvinna, samtidigt som de kämpar på med grönsaksodlingen. Den fina tanken med att flytta dit för att jobba mindre och få mer tid för familjen känns fjärran och kostnaderna för hela projektet fortsätter skena iväg. Ett tag ser det också ut som om relationen mellan Ingeborg och Erland inte kommer att klara alla påfrestningarna.

Filmen visar att det inte är lätt att förverkliga sina drömmar och att det krävs mycket tålamod och långsiktigt tänk för att göra en omställning av det här slaget. Möjligtvis ger den en lite väl negativ bild. Som det är nu anar man till exempel att barnen fått vänner i kollektivet, men det är mest det negativa som lyfts fram. Samtidigt finns det uppgifter som pekar på att väldigt många bygemenskaper misslyckas, så helt orealistisk är den nog inte.

Ibland undrar man som tittare också varför familjen valde att flytta ifrån sitt idylliska hem i Norge så tidigt, och inte väntade tills de nya husen stod färdiga. Svaret ligger nog dels i att de ville följa bygget på nära håll, dels att de hade bråttom med att avsluta sitt flygpendlande, vilket känns rimligt.

Samtidigt är familjens idealism och särskilt mamma Ingeborgs uthållighet beundransvärd. De fortsätter kämpa, trots alla motgångar. Vi lär verkligen känna familjen, inte minst tonårsdottern Aslaug, som till en början förhåller sig milt fientlig till föräldrarnas idéer och fnyser åt deras präktighet. Ändå är det hon som till slut får dem att inte överge sina ideal och stanna kvar i kollektivet.

Om du själv går i tankar att flytta till ett självförsörjande kooperativ är det inte den mest upplyftande filmen. Å andra sidan kan det vara bra att få en realistisk bild. Den stora behållningen är det mycket ömsinta porträttet av en helt vanlig familj som bara vill göra rätt.