Skogslönn

Acer platanoides

Skogslönnen har vinröda knoppar (ibland lite grönaktiga) och skiljer sig från de andra vanliga träden genom att knopparna sitter parvis på varsin sida om kvisten plus en stor toppknopp (så även på asken men med helt andra färger).

Detta ger även skogslönnen ett karaktäristiskt växtsätt med parvisa grenar. Det kan också hos större träd synas små ”kvastar” av tunna skaft som sitter kvar där blommor och fröställningar (”näsor”) suttit. Skogslönnen är vanlig upp till Medelpad men kan även finnas längre norrut.

Klibbal och gråal

Alnus glutinosa, Alnus Incana

Klibbalen är vanlig södra och mellersta Sverige och längs hela östersjökusten. Trädet trivs i fuktiga miljöer. Det är mycket karaktäristisk med sina blå-lila knoppar och hängen, liksom att de förvedade fröställningarna (så kallade alkottar) ofta hänger kvar. Både knoppar, hängen och kottar sitter på tydliga skaft och knopparna är ovala och trubbiga med endast två knoppfjäll vilket gör att knoppen ser relativt slät ut.

Gråalen är däremot vanligare norrut i landet och trivs i mer torra miljöer. Den tydligaste skillnaden mellan arterna är bladens form, men även på vintern skiljer de sig åt då gråalens knoppar och honhängen/kottar sitter på kortare skaft. Hos gråalen är också de unga skotten ofta ludna.

Ask

Fraxinus excelsior

Asken har ett helt eget utseende och är lätt att känna igen på vintern med de stora parvis sittande knopparna som är matt svarta. Som på lönnen är toppknoppen extra stor med två knoppar på varsin sida. Vid knopparna är kvisten tydligt tillplattad. Trädet har också ett speciellt växtsätt med kraftiga grenar som växer i tydlig bågform.

Askar drabbas tyvärr i allt större utsträckning av en svampsjukdom (askskottsjukan) som har spridit sig snabbt under de senaste 20 åren och som dödar träden. Asken var innan dess vanlig upp till mellersta Sverige.

Asp

Populus tremula

Aspen finns i hela Sverige och är ett av våra vanligaste lövträd. Den tillhör släktet popplar och har liknande knoppar som dessa, men aspen är den enda arten som är inhemsk i vårt land. Knopparna är avlånga och vasst spetsiga med tydliga knoppfjäll. Knopparna har i princip samma färg som den unga kvisten, som vanligtvis är rödbrun.

Skogsek

Quercus robur

Eken växer upp till mellersta Sverige och kan under goda omständigheter bli många hundra år. Som riktigt gammal är den omisskännlig, tänk sparbankseken, men även som ung känns den lätt igen på de vackra knopparna. De är lite ovala och rundat spetsiga med många små men tydliga knoppfjäll. Knoppfjällen har små hår längs med kanten som syns som en vit rand. Det sitter också flera knoppar samlade längs ut på kvisten, som hos ett körsbärsträd, men eken saknar de kortskott som annars är typiska hos exempelvis fruktträd.

Sälg

Salix caprea

Sälgen är nog det träd som jag själv tycker är mest anonymt på vintern. Men om man tittar på knopparna är den lätt att känna igen då de endast har ett knoppfjäll och nästan är helt släta. På hösten är knopparna ljust gulgröna och påminner om små pinjenötter, men sedan mörknar de under vintern till brunt eller nästan svart. De unga yttersta kvistarna kan vara gröna till grönbruna eller gråbruna.

Rönn

Sorbus aucuparia

Rönnen är vanlig i nästan hela landet och känns av många igen på sina röda bär (som egentligen är små frukter) på hösten, även efter att löven fallit av. Men på vintern när fåglarna ätit upp rönnbären går det ofta fortfarande att se små spretiga tunna ”kvastar” längst ut på grenarna där bären suttit.

Trädet känns igen också på att även äldre individer har slät grå bark och trädet har ofta flera stammar. Knopparna är mörka, ibland med en lila ton, men är ordentligt ludna, så det ser ut som att de har päls med långa vita till bruna hår. Toppknopparna som sitter längst ut på kvistarna kan vara runt 10–15 mm långa.