Det är fredag kväll och Stefan gör sig i ordning för sitt arbetspass som trygghetsvärd i de nordöstra delarna av Göteborg. Han klär sig varmt, eftersom han kommer att tillbringa större delen av tiden ute. För några år sedan jobbade han på ett varmt kontor och ansvarade för en stor administration. Men han har aldrig ångrat bytet.

– Jag valde att sluta som chef och började vikariera som lärare för att komma närmare och mer i kontakt med människor. När jag av en händelse såg tjänsten som trygghetsvärd hos Bostads AB Poseidon, ett av de kommunala bolagen i stan, tyckte jag att det verkade både spännande och roligt att få sociala kontakter i vardagen.

Språket – en utmaning

Hjällbo och Lövgärdet, som Stefan jobbar i, ingår i stadsdelen Angered, som brukar beskrivas som ett miljonprogramsområde. Här bor 53 000 personer med ursprung från ett hundratal olika länder. På grund av det kan det ibland vara en utmaning att förstå varandra.

– Till exempel om en person från Somalia säger mark istället för golv, så beror det på att dessa ord har samma betydelse på somaliska. Vi pratar mycket om sådana skillnader, vad människor som kommer hit från andra länder har med sig och varför vi gör som vi gör.

Stefan är den ende av trygghetsvärdarna som inte talar andra språk än svenska. Det gör honom lite begränsad, tycker han.

– Jag kan endast några få ord på exempelvis arabiska. Jag vill bli bättre på det, eftersom det betyder mycket för dem jag pratar med.

Gillar att ha ansvar

Det märks att Stefan trivs med sitt jobb, och att han ser fram emot arbetshelgen. Han förbereder sig mentalt med att vara utvilad. Strax efter klockan 14 gör han sig redo att ta bussen till jobbet. Kollektivtrafiken är smidig, tycker han. Cirka en halvtimme tar det till Hjällbo, där han ska börja sitt pass idag. På vägen dit hinner han tänka igenom och planera i stora drag hur han ska lägga upp arbetet. Han jobbar alltid i team med två kollegor, där en av dem är ansvarig. I dag är det Stefan.

– Jag gillar att ha ansvar. De boende uppfattar mig ofta som arbetsledare, kanske för att jag är den äldsta i teamet med mina 60 år. De flesta av mina kollegor är runt 30. Fast jag tänker att det är lite som att vara lärare. Jag vet aldrig exakt vad som ska hända men jag har ramarna klara.

Redan när Stefan kliver av bussen i Hjällbo, hejar och vinkar de boende åt honom trots att han inte bytt om till jobbkläderna än. Han gläds åt värmen han möts av.

– Målet är att ha nära och långsiktiga relationer med de boende. Det är lite lättare för mina kollegor, som har gått i skola i området och har lite bekantskapskrets här. Barn och vuxna är lite mer öppna än ungdomarna, både här på gårdarna och när vi besöker fritidsgårdar och skolor. De frågar också: ”Vad gör ni egentligen, får ni betalt för att ni är ute och promenerar?”. Då berättar vi att vi finns där för deras skull, för deras trivsel och trygghet.

Informerar om pandemin

Stefan är nu ombytt och klar. Han ser förtroendeingivande ut i sin svarta jacka med Poseidonmärket på. Passet börjar klockan 15 och slutar klockan 23, som alltid. Han gillar mer eftermiddagar, eftersom det är då det är mest människor i rörelse.

– Här är människor gärna ute fram till klockan 18 ungefär. Man träffas och chillar på samlingsplatser som caféer eller i frisörsalongen. Det brukar också sitta ett gäng äldre herrar på parkbänken och vinka åt oss.

Delar av kontaktskapandet har dock bromsats upp av corona. Under sommaren hade man aktiviteter som fotboll och löparlopp. Man träffades också i en lokal för att fika och spela spel. Planen är att starta upp den verksamheten igen så småningom men låta de boende själva bestämma hur den ska se ut. Än så länge är det förhållandevis tomt ute.

– Vi informerar mycket om pandemin. ”Tjötar” på de boende och sätter upp info-lappar i trapphusen. Det ger effekt. Människor här håller avstånd, en del använder även munskydd.

Profil som borde få en staty

Även under pandemin, går Stefan sin vanliga runda. Den börjar idag i gallerian, där Sven Hallström, som tidigare arbetat som vakt inne i centrala Göteborg, säljer bingolotter. Sven är en känd profil som brukar hålla lite ordning därinne och det finns de som tycker att han borde få en staty på torget. Men just nu är han mer fokuserad på ringarna som man öppnar läskburkar med som han samlar för att skicka till Thailand. Där ska de användas för tillverkning till proteser.

– Titta Stefan, fem hekto har jag fått ihop nu. När jag har ett kilo, skickar jag paketet!

Vidare går Stefans vandring till miljöstationen, där han snyggar till så att det ska se fint ut.

– Det ska inte ligga skräp utanför sopkärlen, säger han och plockar upp en påse sopor som ligger utanför kärlet.

Positiv bild av området

Innan det är dags att byta om till vardagskläderna och åka hem igen, ska han och kollegerna se till att alla dörrlås funkar så de boende känner sig trygga. De rapportera också exempelvis klotter, felanmäler trasiga lampor i trappuppgångar och pratar med boende som oroar sig för hyreshöjningar.

– Jag lyssnar men jag går inte i debatt. Ofta vill de bara prata av sig.

Stefans bild av området och människorna som bor där är positiv. Han berättar att det finns hyresgäster som bott i området i 30 år och som inte vill flytta för att de trivs så bra. Medias bild är ibland en annan.

– Visst finns det problem här och om vi skulle se något brottsligt måste vi, precis som alla medborgare, anmäla det till polisen. Men det är inte vår sak att hantera det. Vi är här för att öka känslan av gemenskap och trygghet.

Stefans kväll har bara börjat. När den är slut, kommer han att göra en sammanställning av teamets arbete. Om han kan ge en bra bild av dagen är han jätteglad, säger han. Men det är ändå synligheten och människorna som är viktigast.

– Vår närvaro är väldigt uppskattad, och de boende vill ha mer av oss. Mötena är det man minns mest.