”Jag har en känsla av att många människor som bor i städer tänker att naturen är något de kan besöka om de har lust, och att de resten av tiden inte är beroende av den. Jag tror det här är ett av de största problemen i världen, att så många inte känner att de är en del av naturen och inte förstår att de är helt beroende av ett väl fungerande ekosystem och en rik biologisk mångfald.”

Orden kommer från Marcus Eldh, grundare av Wild Sweden, ett naturturismföretag som anordnar guidade aktiviteter och resor i små grupper med fokus på däggdjur som älg, varg, bäver och björn. Resorna sker främst i Skinnskatteberg i Västmanland, men även i andra delar av Sverige. På turerna kan besökaren förutom att möta vilda djur även få paddla kajak, tälta och se norrsken.

Målet med turerna är dock inte att folk ska få se ett norrsken eller möta en varg eller en björn, enligt Marcus Eldh. Däremot är det ett bra, konkret sätt att locka ut människor i naturen.

– Syftet är att de ska känna att de är en del av naturen, förändra sina liv och lära sig att uppskatta naturen på ett annat sätt. När de gör det tror jag många börjar fundera på vad som är viktigt i livet och ändrar sina vanor och beteenden.

Resonemanget om att vi inte känner oss beroende av, och därmed inte heller lika delaktiga i naturen som förr, går igen i en artikel som publicerades i Kungliga skogs- och lantbruksakademiens tidskrift förra året och som hade titeln ”Hur får vi till helheten? Om sprickor, ordmakeri och fysisk planering”. I artikeln står bland annat:

”Vi har fullt upp med vårt, precis som Västgötabonden på 1880-talet hade, som då lär ha kunnat namnge 75 olika sorters jordmån, Hälsingefiskaren som hade 25 termer för strömming eller samerna i Jokkmokk som hade anledning att kommunicera kring, och därmed språkligt urskilja, 40 varianter av snö. Det nyansrika språkbruket var sprunget ur det försörjningslandskap där livet hade sin gång. I dag har vi andra behov av begrepp, andra sorters företeelser som är betydelsefulla för försörjning, kommunikation, kommersialisering och status.”

Naturkontakt på olika vis

Mattias Sandberg är forskare i kulturgeografi vid Göteborgs universitet och har skrivit artikeln tillsammans med forskarkollegan Marie Stenseke. Han har på olika sätt intresserat sig för kopplingen mellan människa och natur och har bland annat skrivit en avhandling om betydelsen av barns naturkontakt i vardagen.

Han har en bakgrund som miljövetare men säger att han på senare år har rört sig från systemtänk och storskaliga frågor över till forskning om det nära och upplevelsebaserade.

– Jag är fascinerad av steget där-emellan. Betydelsen av att å ena sidan ha den storskaliga bilden men också hur den kan skapa frustration hos individen med sina begränsade möjligheter att påverka.

Han menar att det finns flera studier som pekar mot att kontakt med naturen kan vara väldigt viktig för människors vilja att engagera sig i miljö- och klimatrelaterade frågor. Men säger samtidigt att man ska vara försiktig med att dra för stora växlar eftersom vad vi menar med ”naturen” och ”naturkontakt” kan betyda olika saker för olika människor.

– Man kan vara en miljövänlig jägare men samtidigt ha en stor bil, eller man kan vara fågelskådare och flyga världen över. Det finns alla möjliga kombinationer så det är jättesvåra samband, säger han.

Mattias Sandberg är långt ifrån ensam inom forskningsvärlden om att uppmärksamma kopplingen mellan vistelser i naturen och intresse för miljö och biologisk mångfald. Alldeles nyligen släppte Margareta Häggström, som också forskar vid Göteborgs universitet, en avhandling om barn och ungas erfarenheter i naturmöten. Hennes avhandling visar att när eleverna gavs utrymme till ett lekfullt utforskande i skogen, i kombination med faktasökande, så växte både intresset och engagemanget.

– Eleverna valde att städa i skogen, göra skyltar mot nedskräpning och till och med att demonstrera för att ”rädda djuren, naturen och jorden”. Och detta var två år innan Greta Thunberg inledde sin skolstrejk som inspirerat skolungdomar över hela världen, säger Margaretha Häggström.

”Jorden är en farkost”

Ett exempel där man har försökt engagera såväl barn som unga och vuxna är Emåns ekomuseums projekt Naturskolan som fick pris förra året för ”Sveriges mest inspirerande naturvägledning 2018” från Centrum för naturvägledning vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet).

Juryn lyfte bland annat att besökaren erbjuds ”inspirerande aktiviteter med bredd” och att ”verksamheten visar stort engagemang för att möta olika målgrupper och hög tillgänglighet”.

Förutom den omfattande verksamheten i naturskolan, där elever och förskolebarn från omkringliggande kommuner bjuds in, erbjuder ekomuseet även fortbildning i naturpedagogik och har guidade turer på flera naturstigar. Vid en sjö nedströms har de även ett fågeltorn.

– Vi vänder oss till alla ålderskategorier här. Från dagisbarn upp till pensionärer som kommer med buss, säger Nils-Erik Eriksson vice ordförande i föreningen Emåns ekomuseum.

Han menar också att det finns en fartblindhet i samhället i dag.

– Vi bor på en farkost som heter jorden, som färdas genom världsalltet och som vi ska lämna ifrån oss till nästa generation. Då bör man ha perspektivet att den där planeten ska vara i ett tillstånd som är anständigt.  Vi tror att det är väldigt viktigt att man skapar kunskap, förståelse och ansvar för de här frågorna.

Upplevelser inspirerar

Ekomuseets projekt liknar på sätt och vis det som Marcus Eldh och Wild Sweden bedriver, där fokus också är att genom upplevelser förmedla en känsla för naturen och olika orsakssammanhang. Marcus Eldh berättar att det från början ingick föreläsningar om älgar, vargar och andra djur under turerna, först på en timme, som sedan kortades ned till  tio minuter.

– Jag upptäckte att det folk är mest intresserade av är att lära sig genom att uppleva. Upplevelsen av en lappmes som äter ur ens hand lämnar större avtryck än att lära sig namnen på olika fågelarter. Att sitta ute i en mörk skog i tre timmar på natten och höra vargarna yla kan väcka folks engagemang för att bevara naturen. 

Många frågor brukar också dyka upp längs vägen som ökar deltagarnas kunskaper, menar Marcus Eldh.

– Hittar de en bäverdamm, till exempel, kan det bli en diskussion om hur viktig bävern är för att bevara den biologisk mångfalden.

Det viktigaste deltagarna kan ta med sig efter en tur är enligt Marcus Eldh att de fortsätter att utforska naturen på egen hand och inspirerar andra att komma ut.

– Jag tror att det är först när folk själva har fått känna den aha-upplevelse det innebär att vara i naturen som de börjar behandla den på ett mer respektfullt sätt.

Flest kvinnor

De mest typiska deltagarna på hans turer är kvinnor i 55-årsåldern, men många kommer i par. De flesta har ett naturintresse men är inte vana vid att vara ute i naturen på egen hand och uppskattar att vara ute med en guide som tillhandahåller utrustning och tar dem med till ställen de annars inte skulle ha hittat till.

– Många är intresserade av djur och natur och tycker det är viktigt att bevara till exempel gorillor och noshörningar men är inte jätteengagerade i klimatfrågor, även om de känner till klimatproblemen.

Han tycker att det är svårt att säga hur mycket naturupplevelserna påverkar deltagarnas engagemang för klimatet, men tror i alla fall att det kan ha någon slags betydelse. 

– Klimatfrågorna kommer alltid upp kring lägerelden. Och de flesta blir tagna när de träffar samer som berättar som berättar hur de senaste årens varmare vintrar försvårar renskötseln. Jag tror många kommer sträva efter att leva ett mer klimatneutralt liv efter turen. 

Utbredd artblindhet

Att naturupplevelser påverkar engagemanget tror även Rebecka Le Moine, riksdagspolitiker för Miljöpartiet som har engagerat sig mycket i frågor som rör biologisk mångfald, för vilket hon blev utsedd till årets miljöhjälte 2017 av Världsnaturfonden.

– Det finns forskning som visar att de som har goda artkunskaper även har mer positiva attityder till miljövård. Men frågan är vad som kommer först – kunskapen eller engagemanget, säger hon.

Samtidigt som hon glädjs över alla som engagerar sig oroas hon också över att det finns en utbredd artblind het bland många i dag.

– En intervjustudie visade att inga elever i årskurs 7–9 kände igen en bofink, som är en av våra vanligaste fåglar. Och bara 52 procent av deras lärare kände igen en gök. Barn känner till fler pokemons än man känner till arter! utbrister hon och tillägger:

– Det kan kanske verka som en föråldrad lära, men artkunskap är ett språk för att vi ska kunna förstå biologisk mångfald. Carl von Linné sa: ”Om du förlorar tingens namn förlorar du även kunskapen”.

De flesta vi pratar med tycks alltså vara överens om att vi behöver bli bättre på att vistas i och förstå naturen, frågan är vad vi kan göra för att uppnå det.

– Många är sönderstressade av det samhälle vi har i dag, så en av de mest effektiva saker vi kan göra är att tillgängligöra naturen, säger Rebecka Le Moine och nämner bland annat Naturkartan.se där man kan se sitt närmaste naturreservat och arbeten med att rusta upp leder som är anpassade efter personer med funktionsnedsättning som några positiva exempel.

– Vi måste också börja fundera mer kring vad vi kan göra med städerna, informera om faunadepåer och deras betydelse för mångfalden och berätta vad man kan göra som privatperson – till exempel plantera växter för fjärilar i trädgården. Det finns så mycket som går att göra med små medel.

Hon tycker också att de som arbetar med biologisk mångfald borde inspireras av klimataktivisterna som enligt henne ”ligger ungefär 20 år framför oss” när det gäller att engagera och bilda en massrörelse.

Kombinera lek och natur

Mattias Sandberg berättar om ett pedagogiskt projekt som kallades för ”Skolbäcken”. Det drivs av Sportfiskarna och där får skolklasser arbeta med att praktiskt restaurera olika vattenmiljöer .

– Istället för att bara låta barnen samla in en del av naturen för att titta på, som man har gjort traditionellt,  lät man dem vara delaktiga för att de skulle förstå hur platsen har förändrats.

– Det här är förstås en jätteutmaning med tanke på att det knappt finns skolgårdar i dag men som idé är det väldigt tilltalande och jag tror verkligen på att det går att kombinera glädje, lek och att skapa saker.

Har du fler konkreta exempel på vad man skulle kunna göra?

– Man måste till att börja med ha en bit mark där man får ändra på saker. I den mån man kan göra skolgårdar mer levande där barnen får vara med och påverka så är det bra.

Att anlägga skolträdgårdar och låta barn själva få plantera är inget nytt, berättar Mattias Sandberg.

– För hundra år sedan tog man ut barnen och planterade skog, men då var det andra ideologier som låg bakom. Det var inte det här med ekologisk läskunnighet utan en kombination av nationalbyggande och sundhetsideal.

Kanske är själva faktumet att vi pratar om ”natur” som något eget och avgränsat från oss människor ett tydligt tecken på distans. Det menar i alla fall Mattias Sandberg.

– För att begreppet ”natur” ska bli meningsfullt förutsätts nästan någon sorts distans. Lever du av och med den fysiska omgivningen så har du inte så stor användning av naturbegreppet, du behöver en mycket mer finkalibrerad vokabulär för att kunna prata om jordmånen, vädret och olika arter, säger han.

”Vi är hemmablinda”

Samtidigt som många idag saknar kunskap om den nära naturen har många också en större och bredare förståelse för klimatet och globala sammanhang, påpekar Mattias Sandberg.

– Om man förut kunde en massa träslag men inte hade den här globala bilden så är det tvärtom i dag. Den lilla ekologin  finns inte nära i vår vardag, men vi kan en del om växthuseffekten och de stora sammanhangen. Naturen har å ena sidan blivit det stora som kommer slå tillbaka mot oss, å andra sidan har vi också naturen som någon slags yogastudio. Något ofarligt som man kan gå ut och njuta av och sen kan man gå tillbaka in igen.

Det är en bild som Rebecka Le Moine instämmer i:

– Vi är ganska hemmablinda, vi förstår inte hur viktigt det är att vi tar hand om våra egna ekossystem. Många känner inte till problemen med monokultur eller att gammelskogen, som är vår motsvarighet till Amazonas, är hotad.

Hon avslutar med ett tips till den som vill komma närmare naturen och lära sig förstå de utmaningar som vi står inför i Sverige:

– Gå ut och se om du ser någon skillnad på den naturliga skogen och den planterade. När man hittar en riktig skog känner man i kropp och själ att det är något helt annorlunda.