Självbiografiska tecknade serier har funnits i Sverige sedan åtminstone slutet av 70-talet. Förutom att vi får en inblick i serietecknarens liv kan serierna också läsas som en form av samtidsskildringar. Det menar forskaren Kristina Mejhammar som i en färsk avhandling har jämfört fyra svenska tecknare som var tidigt ute med självbiografiska serier.
Självsyn och världsbild i tecknade serier: Visuella livsberättelser av Cecilia Torudd, Ulf Lundkvist, Gunna Grähs och Joakim Pirinen heter avhandlingen som Kristina Mejhammar, doktor i konstvetenskap, disputerade med i mitten av oktober. Det rör sig om fyra tecknare med olika stilar, men med en gemensam utgångspunkt i det självbiografiska.
Måste inte alltid vara sanna
Att det blev just de fyra som nämns ovan som Kristina Mejhammar riktade in sig på handlar delvis om att de var tidigt ute med att rita självbiografiskt och har varit viktiga för att forma de svenska alternativ- eller vuxenserierna. Men också att de blandar traditionella självbiografier med visuella livsberättelser, där de sistnämnda inte nödvändigtvis behöver vara helt självupplevda – eller ens sanna – även om de kan upplevas så av läsaren. Som exempel tar hon Cecilia Torudds serie ”Ensamma mamman” som många har tolkat som helt självbiografisk fast den i själva verket är en fiktion som bara delvis utgår från Torudds egna erfarenheter.
Även om det skiljer en hel del i ålder mellan de fyra tecknarna (Cecilia Torudd är född på 1940-talet, Joakim Pirinen på 60-talet och de övriga två på 50-talet) så debuterade alla fyra någon gång i skarven mellan 1970- och 80-talet.
– En likhet är också att de delvis träder fram på samma arenor. Alla var till exempel med när Dagens Nyheter gjorde en gästseriesatsning i mitten av 1980-talet och deras serier blev både uppmärksammade och populära, berättar Kristina Mejhammar.
Speglar Sverige
Genom serierna får vi en bild av hur Sverige kunde se ut under den här tiden, både i stort och i smått menar Kristina Mejhammar. Till exempel har alla fyra tecknat av skolmiljöer. Ulf Lundkvist har också i sina serier visat ett Sverige i långsam förvandling.
– I många av hans serier får vi följa hur Lundkvists alter egon vandrar runt och låter blicken falla över landskapet och kommenterar förändringar, som hur dikena växer igen eller hur korven trängs bort av hamburgaren. Förändringsmarkörer som man som läsare lätt kan känna igen sig i.
Gunna Grähs å sin sida är mer uttalat politisk i sina serier, samtidigt som hon också är oslagbar på att tjuvlyssna och återge dialoger, enligt Kristina Mejhammar.
– När det kommer till Cecilia Torudd så berättar hon hur det var att leva som ensamstående och frånskild. I Ensamma mamman visar hon hur det ser ut i staden och i ett hushåll, vad man bråkar om i en familj och hur man försöker fördela sysslorna.
Joakim Pirinens serier, slutligen, drar ofta åt det surrealistiska hållet – men trots det lyckas han ändå fånga in mycket av 1980-talets tidsanda, tycker Mejhammar.
– Han har med detaljer som väldigt precist återger stadsmiljön och människor, kläder, stilar och arkitektur. Det handlar både om detaljer i omgivningen men också om processer i samhället som kommer fram.
Färgade av 70-talet
Kristina Mejhammar menar också att alla fyra är färgade av det radikala 70-talet, då alternativrörelserna var starka, men att det politiska tar sig olika uttryck i serierna. Gunna Grähs och Cecilia Torudd är många gånger uttalat politiska i sina serier, medan Ulf Lundkvist är mer lågmält reflekterande.
– I Joakim Pirinens serier finns det också med, men där är det inte heller lika uttalat och tydligt. Däremot finns det ett tydligare ideologiskt innehåll när han gör skämtteckningar, särskilt om han gör det på uppdrag av Aftonbladet till exempel.
Det finns ju många andra svenska serietecknare som också gör självbiografiska serier, varför tror du att det är så populärt?
– Det kan finnas flera skäl. I slutet av 90-talet slog det självbiografiska berättandet igenom med full kraft i Sverige. Det har visserligen funnits tidigare, ofta pekar man på att undergroundserierna i USA på 70-talet där man började berätta självbiografiskt. Så det kan finnas impulser utifrån, men jag tror också det har att göra med att ju fler som arbetar med ett medium ju mer uppdagas dess potential och det här är ett medium som passar väldigt väl för att berätta om den egna upplevelsen. Att hjärna, hjärta, öga och hand är så nära sammankopplade tror jag också gör att det får en väldigt personlig prägel, åtminstone de handtecknade serierna.
– Men sen handlar det också om idéer i tiden. Det självbiografiska har ju varit stort sedan 70-talet och framåt. Och det i sig kanske är en reaktion på en parallell rörelse. Man brukar tala om ”författarens död”, det vill säga att mottagaren gör verket. Men samtidigt kommer självbiografin med full kraft. En person träder fram och säger ”jag är författaren och det här är min historia och min sanning”.
Tycker du att de som gör självbiografiska serier i dag skiljer sig från de som kom fram på 80-talet?
– Det är mycket brokigare i dag än det var för några decennier sedan. Vi har fått svensk manga, skräckserier och andra genrer som blommar. Bland de som gör självbiografier i dag finns det dels de som berättar sin historia, vilka de är och vad de varit med om. Men sen finns också de som kan vara i läget mellan det självbiografiska och det fiktiva. Jag tänker till exempel på Fabian Göranssons seriealbum om Europa där han använder sig själv när han reser runt i Europa och tecknar av miljöer. Men det är ändå en fiktionaliserad berättelse.
