Vi lever i en tid där varken medborgare eller förtroendevalda litar på varandras omdöme.  I början av november genomfördes en folkomröstning i Luleå kommun om en framtid med små skolor och förskolor alternativt storskolor med upp till 1000 elever. Trots pandemin röstade 38 procent av befolkningen. Resultatet blev en jordskredsseger för de 90 procent som ville värna små skolor, medan bara sju procent stödde kommunens centraliseringslinje, 2,8 procent av befolkningen. Ändå hade ledande personer svårt att förstå resultaten. Likt en sista dödsryckning blev den märkliga tolkningen att soffliggarna nog gett kommunens politiker fortsatt förtroende. Det påminner om Trumps logik och visar tydligt hur misstron mot demokratiska processer accelererat lokalt såväl som globalt.  

Ett annat exempel i närtid är folkomröstningen om vindkraftsutbyggnad på Ripfjället, Där lade 6 av 10 av medborgarna sin röst i valurnorna och av dem var 52 procent emot utbyggnad medan 44 procent sa ja. Även här gled ledande politiker undan valresultatet genom att hänvisa till att de behövde analysera mer på djupet vad det innebar. 

Jag ifrågasätter inte politikers rätt att göra egna tolkningar eller vikten av att göra grundliga analyser, men jag tycker att de borde ha råg i ryggen nog att förklara att det rätt och slätt handlar om pengar. En vindkraftspark på Ripfjället ger kortsiktigt intäkter och arbetstillfällen i närområdet, men inte långsiktigt. Eftersom exploatörerna nära nog alltid är utländska går vinsterna oss förbi.

Centraliseringen av skolor handlar även den om pengar. Att små skolor inte skulle vara lika jämlika, kvalitativa och innebära samma utvecklingspotential som stora, är retoriska lögner som dess värre upprepats så många gånger att många börjat tro att de är sanna. 

Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson förklarar i ett brev till en förälder i Dikanäs där fjällskolan hotats att skolpengen innebär att en skola behöver minst 500 elever för att finansiera verksamheten. ”Man skulle kunna säga att jag med 500 elever talar om någon slags norm eller standard, eller idé. Men sedan finns ju en verklighet” skriver Fredriksson.

I praktiken innebär allehanda urbana räknesystem att små kommuners verklighet handlar om att välja mellan självavveckling eller fortsatt exploatering. Brevet till Dikanäsborna avslutar GD:n med orden: ”Jag hoppas att det inte är det ekonomiska perspektivet som får fälla avgörandet, utan det mänskliga, det vill säga vad som är det bästa för barnen och ungdomarna.”

Det är oerhört naivt, men kanske ett synsätt som generaldirektörer i gemen behöver ha för att överleva i sina roller. Men tyvärr, generaldirektörer och riksdagsledamöter, om ni verkligen vill värna allas bästa, måste ni se till att beräkningssystem som bara räknar antal huvuden skrotas.
Vänliga ord räcker inte.