Jag brukar ha för svårt för tvärsäkra uttalanden om människans psykiska natur. Jag tror att vi är alldeles för komplexa varelser för att man ska kunna slå fast att ”alla människor är i grunden så här eller så här”. Det är därför med en viss skepsis som jag börjar läsa den holländske historikern Rutger Bregmans nya bok I grunden god eftersom syftet tycks vara just att slå fast alla människor är i grunden goda.

Missvisande titel

Men titeln visar sig ganska snart vara något missvisande. Redan på sidan 25 konstaterar Bregman att vi människor inte är några änglar. ”Vi har ett gott och ett dåligt ben att stå på, frågan är bara vilket av dem vi tränar”, skriver han. Även detta är såklart förenkling – många av våra handlingar är ju alldeles för komplicerade för att kunna delas upp i onda eller goda – men det är ändå en förenkling som jag har lättare att köpa.

Bregmans övergripande budskap tycks istället vara detta: vi måste börja lita på varandra. Och även om alla människor inte alltid agerar godhjärtat eller ansvarsfullt så bör vi agera som om de gjorde det. Åtminstone ska vi inte utgå från motsatsen – att alla runtom oss är egoistiska – för då blir också världen sådan.

Detta är ett budskap som jag verkligen kan sympatisera med. Naivt skulle säkert många hävda, realistiskt säger Bregman själv. Men stämmer det då? Blir världen en bättre plats om vi utgår från att de runtom oss är goda? Vad säger vetenskapen? Bregman ägnar väldigt mycket energi åt att övertyga oss om att så är fallet. Han slår till exempel hål på många av de experiment och teorier som har lanserats under 1900-talet för att bevisa att människan innerst inne är ett vilddjur som bara tänker på sig själv. 

Verklighetens Flugornas herre

Ett klassiskt exempel som Bregman tar upp är William Goldings succéroman Flugornas herre från 1954. I boken skildras ett antal skeppsbrutna pojkars brutalitet mot varandra. Mindre känt är att det finns en verklig händelse med skolpojkar som levde skeppsbrutna på en ö i över ett år. Men i verkligheten urartade det inte, istället började barnen samarbeta med varandra och bildade ett eget litet minisamhälle. 

Rutger Bregman har massor av liknande exempel och det är trösterikt att läsa om dem, samtidigt har jag lite svårt att släppa tanken på att Bergman har valt ut exempel som ska bekräfta hans tes. Jag hade nog förmodligen upplevt den som mer genuin och ärlig om han inte hade lutat sig så tungt mot vetenskapen utan istället sagt att ”jag väljer att tro att människor är goda för att det känns bättre, och jag tycker det behövs i den här tiden som så starkt präglas av cynism.”

Inspirerad av Rosseau

En annan sak som jag har lite svårt för är en återkommande tanke om att vi var som lyckligast när vi levde som jägare och samlare. Det var när vi började bruka jorden och blev bofasta som problemen började, enligt Bregman. Det här är ett tankegods som han har hämtat från filosofen Jean-Jacques Rosseau (som Bregman också nämner många gånger). Till viss del kan jag hålla med honom om att tanken om privat ägande har vållat mycket lidande, men den civilisationskritik som Bregman emellanåt ger uttryck för tycker jag rimmar dåligt med den optimistiska ton som annars genomsyrar boken. 

Trots detta är det en på många sätt inspirerande bok. Här lyfts till exempel medborgarbudgetar, vård istället för bestraffning, skolor där barn får lära sig på sitt eget sätt istället för att bli övervakade och bestraffade och mycket mer. När människor som tror på hjälpsamhet och solidaritet anklagas för att vara ”godhetsknarkare” och när den som säger att vi ska öppna våra hjärtan blir hånad för att vara naiv så behövs verkligen den här boken som en motvikt. För om vi inte ens vågar tro på att någon någonsin gör något för att hjälpa andra – hur ska då världen kunna bli bättre?