I början av 2019 märkte Noah ”Nomad” Sebnat plötsligt en dag att det var något konstigt med hans dotter som då var strax under tre år. Hon började svettas, blev loj och hjärtat dunkade kraftigt. Han virade in henne i en filt, fick tag i en taxi och åkte iväg med henne till akuten där läkarna hade svårt att fastställa vad hjärtproblemet berodde på. Den här händelsen, och Nomads känslor under tiden och efteråt, finns beskrivna på låten ”Lilla hjärtat” på det nya albumet.  
– Låten grundar sig i den renaste rädslan som finns: att förlora sitt barn. Vi visste ju inte vad det var, men man fruktar alltid det värsta, säger han när jag når honom på telefon. 
– I låten försöker jag skriva om hela det känslosvallet som jag kände men inte kunde deala med då. Då var det bara: var stark, visa inte att du är rädd utan se till att hon är trygg. Så det här blev en efterbearbetning av det.

Får reaktioner från andra föräldrar

I dag mår hans dotter bra, men han berättar att det var en lång och orolig tid då de inte visste vad problemen berodde på och då han fick kämpa för att få tid hos en hjärtspecialist.

När han släppte låten som singel var det inte för att han trodde att den skulle bli någon kommersiell framgång utan mer för att han kände att det var en låt som behövde stå på sina egna ben. Men de reaktioner han har fått liknar inget annat han tidigare har varit med om, berättar han. 
– Folk jag aldrig har träffat skrev till mig och berättade hur de gråtit när de lyssnat på låten. Andra föräldrar som jag inte ens känner berättade att de hade förlorat ett barn och att låten hade gett dem stöd. Det är surrealistiskt och svårt att ta in, men samtidigt otroligt rörande.

Tvekade du någonsin om du skulle ge ut låten eftersom den handlar om en så personlig händelse?

– Jag tror att jag hela tiden har känt att jag vill ge ut den. Men jag visste ju att det skulle bli jobbigt. Jag har släppt andra självutlämnande låtar tidigare och jag vet att det är tufft. Men därför lät jag den också vara ganska länge. Den var färdigmastrad och fixad långt innan jag släppte den för att jag skulle få tänka på den i lugn och ro.

– När vi skulle filma videon så lades det på ännu ett lager. Det kändes viktigt att min dotter skulle synas i bild och jag försäkrade mig om att hon verkligen ville det. Men det är ju samtidigt ett barn så det flög en massa tankar genom huvudet – kommer hon ångra det här när hon blir äldre? Kommer hon tycka att jag utnyttjade situationen för att få sympatier eller för min karriär? Men jag gjorde videon med en vän så jag kunde styra innehållet och få det precis som jag ville ha det. Och till slut blev jag väldigt nöjd och stolt över resultatet.

Inspelad i ensamhet

I hiphopkretsar är det ofta vanligt med många inblandade personer och gärna ett antal gästartister. Nomad har istället valt den motsatta vägen. Det nya albumet är inspelat i total ensamhet, ingen annan person har ens satt foten i samma rum medan inspelningen pågått. 
– Hela den grejen började mest av praktiska skäl, så det hade ingenting med corona att göra, säger han med ett skratt.

Han berättar att han hade svårt att hitta tidsluckor eftersom han har både ett heltidsjobb och familj och därför behövde han spela in när han själv kunde och inte anpassa sig efter andra. Med tiden märkte han dock att det funkade väldigt bra och att han också vågade utmana sig själv mer än vanligt.  
– Jag vågade spendera några timmar på att hitta en melodi som jag kanske inte hade gjort annars. Vanligtvis kanske jag bara hade gått till studion och lagt mina rapverser istället för att experimentera.

Var det något som var problematiskt?

– Ja det blir ju rätt ensamt. Ibland saknar man inputen från andra, det kan vara bra att få höra saker som ”det där var kasst, gör om det” eller ”ska vi testa det här?”. Man går in i sitt huvud väldigt mycket. Sen kan det också bli svårt med motivationen, vissa dagar kanske jag inte har någon inspiration men ska ändå göra en låt. Då hade det varit skönt att ha någon som pushar och motiverar en. Men jag har fått lära mig att bli den personen för mig själv och ta vara på den lilla tid jag har att spela in och skapa. Så på det sättet tror jag också att jag har blivit effektivare.

Rasism och rasprofilering

En annan av låtarna på skivan heter ”Väskan” och handlar delvis om Nomads pappa som kom till Sverige på 80-talet, men också om hur han själv blev utsatt för rasism och rasprofilering under uppväxten i Lund på 90-talet.

”När du ändå är igång: ring snuten / Hitta på några rykten och sprid ut det / Gör likadant mot mina barn så cirkeln blir sluten / Vårt familjeträd kommer ändå aldrig bli brutet” rappar han i låten som var den första han skrev till skivan. 
– Jag växte upp i Skåne på 90-talet, det var en annan tid, men samtidigt finns det sjukt mycket likheter. Rasismen då var mycket mer in your face, folk kallade en för alla möjliga sorters öknamn, nazister gick öppet på gatorna och demonstrerade och folk slogs med dem… I dag är det inte lika explicit, men den strukturella rasismen sitter kvar. Rent politiskt har det bara blivit mer polerat, men rasismen i samhället får nästan ta större plats i dag än den fick på den tiden.

”Det tär på en att behöva rättfärdiga sin existens”

Nomad säger att han ville visa hur lite som har förändrats och hur han själv, men kanske också hans dotter, tvingas leva med samma saker som hans pappa fått utstå. 
– Jag har vuxit upp med samma mikroaggressioner, samma profilering och samma punktmarkering av polisen. Det tar aldrig slut. Absolut, ni kan kolla i min väska, men varför är det alltid just min? Varför kollar ni aldrig i väskan på han som står bakom eller framför? Varför är det alltid jag som blir utvald? Det kanske inte förstör ens dag där och då eftersom man är så van vid det, men det tär på en att ständigt vara misstänkt för grejer och ständigt behöva rättfärdiga sin plats och sin existens. Det är jävligt tröttsamt. Så den kommer ur alla de här känslorna och livserfarenheterna.

Pandemin har ju satt stopp för allt turnerande för en tid framöver nu – kommer du göra något speciellt för att ändå nå ut med musiken?

– Jag hade faktiskt inte så mycket live-planer. Min situation är sådan att jag har ett stadigt jobb i musikbranschen vid sidan av min egen musik. Så jag är inte beroende av att turnera. Om jag känner att det finns ett syfte och ett sug efter att höra musiken live så kan jag kolla på det, men det går ju ändå inte just nu så då kan jag bara släppa den biten.

”Har gjort mina hundår”

Nomad medverkade tidigare i gruppen Som fan och han berättar att under den tiden var det väldigt viktigt att spela live, men i dag är han mycket mer inriktad på själva musikskapandet.

– Nu har jag inte giggat på typ fyra år och jag känner att jag har inte bråttom. Jag gjorde mina hundår och skitgigs för kanske tio år sen. Klubbspelningar klockan 02 på någon sportbar i Sundsvall för typ en macka och en bärs… jag har gjort det. Jag har fått lite erbjudanden de senaste åren, men jag har aldrig känt att jag behöver hoppa på något för sakens skull. Jag väntar tills det finns ett syfte med att ge sig ut och sätta ihop en show.

Till sist, flera av texterna på albumet beskriver ju väldigt mörka och tunga händelser, hur mår du i dag?

– Jag mår mycket bättre än jag har gjort under stora delar av processen. Det har varit en omtumlande tid med många toppar och dalar. Men i dag mår jag bra, jag ser fram emot albumet och framförallt mår min familj bra och det är det viktigaste.