Samtidigt som radions valvaka från USA, med en rapportering där inget tycks oviktigt nog att hoppa över, sätter igång går jag ut i novembermörkret och möter en värld som är såväl ödmjukare som så mycket storslagnare än den media förmedlar med sövande upprepning.
Vi klamrar oss fast vid ett val i USA, vid munskydd och handsprit i en pandemi och vid vår egen lilla ankdamm av prylar, när hela existensen står på spel. Och visst… Vem som blir president i USA har stor betydelse och att hejda virusspridningen likaså, men om vi inte sätter värnandet om vår planet i främsta rummet blir dessa företeelser ändå snart bortglömda tomtebloss i undergången.
I morgontidningen (DN 4/11) kallar man åter USA för Amerika och förringar ett Syd- och ett Centralamerika bestående av länder som Guatemala, Chile och Brasilien. Ett kolonialt eller, om man så vill, imperialistiskt sätt att tänka som sedan länge är förlegat.
Ikea gör en vinst på över 20 miljarder kronor och direktörerna jublar och tror på fortsatt kraftig tillväxt för möbeljätten som med jämna mellanrum anklagas för att använda råvaror till sin produktion som har skyddsvärde. Att vinsten motsvarar mer än den dubbla satsningen på miljön – en satsning som dessutom något naivt påstods vara storslagen – i Sverige är det ingen som nämner. Kanske skäms man, men jag tror snarare att man är så van vid att det förhåller sig så, att ingen ens höjer på ögonbrynen längre. Ekonomin är ju trots allt betydelsefullare än naturen på samma vis som man sätter kartan som sannare än verkligheten.
”I medlen finns målen”, skrev Martin Luther King en gång och därför gör jag vad jag kan för att hålla god ton i debatten. Det hjälper inte att skrika och kalla de som tänker annorlunda mot en själv för nedsättande saker om man vill förändra världen. Snarare är ett sådant förfaringssätt direkt kontraproduktivt. Tro mig, jag har prövat och för somligt skäms jag än.
Först lyssna och sedan tala. Förhoppningsvis kommer sedan övertygelsen.
Men visst börjar jag tröttna när låtsassolidaritet hålls fram som ett skynke för att dölja egoismen och när det egna överflödet ständigt ska vara viktigare än allas lika värde. Då får jag lust att skrika och plocka fram det fulare sätt att argumentera som jag gömt i en låst låda längst inne i en garderob uppe på vinden.
Som tur är möter jag också hela tiden personer som inspirerar med värme, vidsynthet, klokskap och generositet. Människor som med sina ord och med sina handlingar visar att det är mödan värt att kämpa. Till er säger jag tack…
I den av USA-valet dominerade morgontidningen hittar jag också en text av Martin Hultman, där han drar den givna slutsatsen att ”ekocid måste bli ett brott mot mänskligheten”.
Ja, hur kan det inte vara det?
Och som det framgår i Hultmans presentation: Att förstöra naturen är ju inte bara en i nuet pågående handling. Det är också ett övergrepp mot de generationer som följer på vår.
Det är morgonen efter kvällen då jag gick ut i mörkret och lämnande den lilla världen bakom mig för den stora. Månen vägledde mig på min vandring och skapade samtidigt spännande skuggor vid gränsen mellan skogen och kalhygget.
I en liten vattenpöl fångade jag så universums storhet. Månen speglade sig stolt i vattenytan och dess sken fick liv i de ytligt liggande stenar som bildade en ring i utkanten av pölen.
Med ett leende som sträcker sig ifrån öra till öra tänker jag nu att det ryms mer i en vattenpöl i min skog än vad det gör i den morgontidning jag just läst…
