I Stugun några mil öster om Östersund bor Jonte Fischer och Helen Moström. 
När de får besök av barnbarnet Elle händer det att Helen trots leken och glädjen påminns om klimathotet. Hur blir lilla Elles framtid? Helen och hennes make hör till de som inte sitter still och beklagar sig utan istället låter känslorna ta sig uttryck i handling. De har sedan flera år tagit frågan på allvar.
– En hållbar framtid, vad visste vi om det? Vad kunde vi skicka vidare till våra barnbarn av erfarenheter och insikter?

De var vana att driva företag tillsammans men var nu ute på ny mark.
Helen Moström började studera. Kvällarna efter jobbet ägnades till att söka kunskap på nätet. Hon nöjde sig inte med tidningarnas referat av forskning utan tog sig ända in i forskarnas egna rapporter för att källgranska fakta.
Hon arbetade då inom sjukvården men intresset för frågan växte och hon sökte tjänstledigt för att gå ekobruksutbildningen på Hola folkhögskola. Flera utbildningar och ledigheter har följt på den och nu har hon sagt upp sig. 
– Jag byter bort respiratorn mot en mjölkmaskin, skrattar hon.

Intresse för odling fanns inte tidigare men nu hade en boll satts i rullning.
– Jag kände igen en potatis. Mina kunskaper i odling var inte större än så när vi startade, säger Helen. Ett år senare kunde de båda redogöra för permakulturens principer, om kretslopp och biodiversitet. De beslutade sig för att ställa om och sänka sitt klimatavtryck – bli självförsörjande på mat och göra sig fossilfria.

De är en del av den grupp omställare som i fjol anmälde sig till kursen “Ett år i omställning”, arrangerad av Eskilstuna folkhögskola och Omställningsnätverket.

Under året med kursen fick de möjlighet att diskutera sig fram till en plan för förändringsarbetet. Ett inslag i kursen var exempelvis att forma ett eget omställningsprojekt utifrån sina egna inre drivkrafter.

”Kommer att klara oss bra”

Ett stenkast bort flyter Indalsälven förbi. Det är tyst i naturen denna sensommardag och vattnets stilla rörelser i sin färd mot havet förstärker den frid som råder.
– Det är här man vill sitta med kaffekoppen, säger Jonte.

Det ges inte många tillfällen att njuta dessa stunder till vardags då han jobbar på byggaffären inne i Stugun. Men när de nått målet med sin femårsplan räknar han med att kunna vara hemma mer.
– Vi kommer att klara oss bra om vi tillsammans får ihop en heltidsanställning och kan då jobba hemma den övriga tiden, säger han.

I sommar har de anlagda odlingsbäddarna gett skörd och de första djuren anlänt. I hönshuset är det full aktivitet och de två grisarna kommer fram och hälsar på oss under vår rundvandring i hagen. Några getter gömmer sig i det höga gräset på ängen. Kor ska införskaffas med tiden.

När de förra året berättade för släkt och vänner om sina planer möttes de av huvudskakningar och fick höra att de var tokiga med sina tossiga idéer. 
Nu har man sett att det händer saker och tonen är annorlunda. De har blivit nyfikna och vill gärna komma på besök.

Hoppas kunna inspirera andra

Jonte och Helen ser på sig själva som klimatomställare mer än rena självhushållare. En förhoppning är att kunna inspirera andra till att ställa om för klimatet.
– Alla måste göra sin del och det behöver inte alls vara så stort som vårt projekt. Det är heller aldrig för sent, hävdar Helen, som liksom Jonte just passerat femtioårsstrecket.

I våras bjöds de in till PRO för att berätta om odling. De möttes av en fullsatt lokal och en förväntan att få veta mer om rosor och trädgård. De fick istället en uppskattad föreläsning om klimatet.

En av de äldre herrarna sökte upp Helen efteråt och oroade sig över att han inte hade något han kunde bidra med.
– Berätta för dina barnbarn om var det finns hjortron att plocka, var det är bäst att meta på våren, var Helens lugnande svar.

Drömmar tar tid

Peter Hagerrot och Emilia Rekestad, båda från Järna, leder kursen ”Ett år i omställning” som startade år 2016.
– På kursen ställer vi frågorna, vad vill du, vad drömmer du om och vad behöver du för att genomföra det? Det öppnar nya möjligheter, källflöde och ny energi flyter fram, säger Peter Hagerrot.

Han påpekar att verkligheten dock inte hinner formas lika fort som drömmarna och därför behövs ett varmt, starkt kamratstöd mellan kursdeltagarna.
– I bästa fall hittar vi i gruppen en känsla där förtroende, delande och öppet bemötande är närvarande.

Peter och Emilia frågar sig ibland vilken betydelse kursen kan ha i en osäker framtid. Omställningen till ett hållbart samhälle väntar ännu på sitt stora genombrott.

I början av 80-talet var forskare och politiker i stort eniga om målen för en omställning. Men majoriteten av studier och forskning har ägnats åt förhållanden i den externa världen. Teknik, ekosystem, socio-ekonomiska processer och våra politiska styrmedel har stått i fokus.

– Frågan som bör utforskas kritiskt är hur en inre individuell omställning kan påverka hållbarhet på ett globalt plan, säger Christine Wamsler. 
Hon är professor i hållbarhetsvetenskap vid Lunds universitet och forskar om de här mekanismerna.

– Nyckeln till förändring är att vi intresserar oss mer för den inre omställningens process och hur den kan kopplas till förändringar på samhällelig nivå. Individens inre själsliv är en viktig dimension av verkligheten som inte fått genomslag i hållbarhetsstudierna, säger hon.

Christine Wamsler menar att våra värderingar, uppfattningar och världsåskådningar ligger till grund för många av de hållbarhetsutmaningar vi står inför i dag, som överkonsumtion, ojämlikhet, och miljöförstörelse.
– Ett förändrat sätt att betrakta oss själva i förhållande till naturen, till våra medmänniskor, och till hur vi förbrukar resurser kan därmed bli viktiga redskap för att driva förändring framåt.

TransVision är namnet på ett forskningsprojekt som Christine Wamsler leder. Det ska undersöka vilken roll exempelvis omställningskurser kan spela både för makthavare och vanliga kursdeltagare. Peter Hagerrot är en av deltagarna i projektet:
– I bästa fall lever vi upp till den liknelse om fyrar som en av kursens lärare, Pella Thiel förmedlat: ”De jagar inte runt på mörkt hav letande efter båtar att rädda, de bara står där och lyser!”, säger han.

Vill inspirera andra 

Ve i Väse är en liten by två mil utanför Karlstad. Där bor Sandra Boström. Hon kom till kursen med en vag idé om odling, gemenskap och ett eget hållbart liv som i någon form kunde inspirera andra till det samma. Men hur gör man för att nå dit?
– Under kursen stöts och blöts ens tankar, känslor och planer med övriga deltagare, kursledare och gästföreläsare. Nya idéer kommer och går. Mitt egna projekt under kursen tog flera månader att mejsla ut innan det tog form i Väse Morgongåva, beskriver hon.

Några månader in i kursen hittade Sandra även en frände i grannhuset: Josefine Gustafsson som också var intresserad och de började tillsammans diskutera vad de kunde göra.

En dag på sensommaren förra året när byborna tömde brevlådan överraskades de av ett flygblad bland breven. Det var en inbjudan att komma på trädgårdsvisning hemma hos Sandra Boström och Josefine Gustafsson. 
Nu var det dags att ta det där avgörande steget. Folk hade säkert undrat över de till synes ostädade trädgårdslanden. Förutom visning hade de samtal kring omställning och permakultur. Sandra betonar vikten av att alla ska vara lika delaktiga, att de jobbar med folkbildning, inte undervisning.
– När vi startat vår förening och folk frågade oss vad vi gjorde, kändes det till en början lite kymigt att berätta. Vi är ju ett par ganska vanliga tjejer och vi var nog lite blyga för att sticka ut med vårt prat om resiliens och hållbarhet, berättar Josefine Gustafsson.

Men de upplevde att det blev en mycket givande dag där de kunde dela kunskap, erfarenheter, tankar och känslor om omställning – med fokus på odling. De fick också tillfälle att göra reklam för sina kurser och workshops som de har hållt under vintern, våren och sommaren. De har dessutom bjudit in till gemensam odling på måndagar, liksom växtvandringar med insamling av vilda ätliga växter och läkeörter. 
– Vid ett tillfälle var vi fyrtio deltagare, berättar de stolt.

På sina workshops har de främst fokuserat på förädling av örter till tvålar, oljor och salvor.
– Vi har därmed tre ben som vår verksamhet vilar på, berättar Sandra. Det finns en öppenhet för nya idéer men vi vill inte låta det bli för stort.

Tanken på att bli självförsörjande har funnits men de menar att det är bättre för omställningen om flera gör en del istället för att någon ska göra allt.
– Vi vill inspirera andra att gå från att vara konsument till att bli producent. Allt går att göra även i lite skala. Om du bor i hyreslägenhet kanske du kan få låna mark att odla på och ge ditt bidrag till resiliensen, avslutar Josefine Gustafsson.

Omställning i staden

Arci Pasanen hör till dem som helst arbetar med omställning i urbana miljöer och när vi träffas är det på ett kafé inne i Göteborgs centrum. Arci kunde inte dölja sitt brinnande intresse för kommunikation när hon anlände till kursen. Om vi därtill lägger nyfikenhet och engagemang kan det förklara att hon tidigt fick i uppdrag att agera som Omställningsnätverkets kommunikatör.

De små tingens betydelse, berättelsens kraft, om förundran och om naturen handlar vårt samtal och orden flödar.
– Vi lever så långt bort från naturen i dag och vi behöver närma oss den igen, säger Arci bestämt. I den berättelse som dominerar i dag är naturen blott en resurs som vi använder oss av för att bygga våra ekonomiska system. Men jag märker när jag träffar människor att det finns en längtan att få höra en annan berättelse. En berättelse där vi får vara närande istället för tärande i förhållande till vår jord .

Arci arbetar aktivt med Naturens rättigheter och hon förekom flitigt i medier när Vättern var på förslag att tilldelas juridiskt skydd mot exploatering. 
– Naturen måste få vara en källa till förundran, där vi kan stanna till och uppleva det vackra. En fransk filosof, Catherine Malabou, hävdar att samhället skadar vår förmåga att uppleva förundran, då vår uppmärksamhet ständigt är utsatt för impulser. Det är ju också genom förundran som vi kan skapa mening i våra liv.

När kursen startade befann sig Arci Pasanen i en vågdal och behövde inspiration och nya tankar.
– Kursen har betytt så mycket för mig, slår hon fast. I omställningsrörelsen hittade jag berättelsen om det goda i livet, en berättelse om våra existentiella värderingar som inte var klädd i religiös eller politisk språkdräkt.

– Jag gillar det faktum att vi inte en motrörelse, vi vet om problemen och vi vet att vi måste ta oss någon annan stans. Där ligger vårt fokus. Frågan är i vilken skål vi lägger vår kraft. Kämpar vi emot någonting eller bygger vi upp någonting?

Arci har lätt att finna orden och lyckas ofta hitta bilder som verkar tagna direkt ur källkoden till den inre omställningens DNA. Hon är övertygad om att skönheten är den bärande principen i allt och den principen har hon användning för när hon gör poddradio tillsammans med omställningsprofilen Pella Thiel.   
– Vi har döpt den till Begäret, en hyllning till vår längtan, vårt begär efter mening, lusta, lycka och gemenskap.

September är en bråd tid för en kommunikatör då nätverkets omställningskonferens skall arrangeras. I år handlade den om att de små handlingarnas storhetstid är här.
– Det är i det lilla som det stora sker. Varje sekund vi vågar lita på berättelsen, varje gång jag berättar den, när jag sätter en potatis eller ger av min kraft till en liten omställningsgrupp, i alla dessa små handlingar byggs en vacker väv som vi kan synliggöra i det sociala medielandskapet.