Som invånare i ett sekulärt land där bristen på andlighet verkar akut såg jag i Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet fram emot en meningsfull diskurs om hur en sekulär andlighet skulle kunna se ut i en nyliberal värld. Men redan i inledningen blir jag avskräckt. Som kritiker till boken redan påpekat så läggs oproportionerligt mycket krut på att angripa religion, och dess syn på livet som evigt, som något som urholkar inte bara den mänskliga upplevelsen av mening utan även förmågan att känna verklig omsorg och ansvar för såväl medmänniskor som den naturliga omgivningen.

Diskvalificerar andra former av troende

Hägglund gör sig själv en otjänst då han med föga variationer upprepar mottot ”endast med en sekulär tro” eller ”endast en sekulärt troende” och på så vis diskvalificerar vilken annan form av troende som helst som omyndig att delta i diskussionen om en värdig existens på jorden. Här sätter han käppar endast i sitt egna hjul, då de poänger om hur livets ändlighet bör inspirera oss till att vilja leva våra liv till fullo, i ett jämlikt, hållbart samhälle försvinner i en antagonistisk attack på religion.

Barnvänlig marxism

Detta kan ha sin förklaring i att boken ursprungligen publicerades i USA, där mottagandet var överväldigande positivt, ett land där den polariserande samtalstonen är norm och religionen utgör en fundamental del av samhället, både privat och politiskt. Att de behöver denna typen av förenklad kritik av religion, en barnvänlig introduktion till Marx, samt ett försök till en presentation av en demokratisk socialism, kan jag köpa. Medan det för oss sekulära blir överflödigt, med undantag för de senare ämnena som tål att återbesökas.

Först när han samspråkar med Knausgårds Min Kamp-svit och Prousts På Spaning efter den tid som flytt sprakar det till i texten och en slags sekulär andlighet framträder. Hägglunds filosofiska resonemang (och eviga tjatande) om det ändliga får sin motsvarighet i Knausgårds meningssökande litteratur som här höjs upp i ett nytt, andligt ljus. Närvaron i den materiella världen och insikten om dess förgänglighet, skapar en sårbarhet som inbjuder till upplevelser större än oss själva, men inom gränserna för en människas enda liv. Hade boken uppehållit sig här, vid det litterära utforskandet av existensen för att sedan giftas med Marx kritik av kapitalismen, hade jag mindre avogt kunnat följa Hägglunds resonemang. En andlig frihet hade kunnat presenterats utan att överskuggas av det uppenbara behovet att ställa en tro mot en annan.