Bildmuseet i Umeå ligger precis intill älven. Genom de takhöga fönstren skymtar strömmande vatten och frodig björkskog från alla våningar. Men även i utställningarna har naturen och klimatfrågan varit återkommande teman under årens lopp – oftast med koppling till olika aspekter av politik, aktivism och postkolonialism. 

Växter som handelsvara och västvärldens klassificering

I den nyligen öppnade ”Markkontroll” står det klart att det ryms mycket mer i växternas historia än fotosyntes. Sju konstnärer från olika delar av världen utforskar kombinationen plantor och politik genom fotografier, filmer, målningar, skulpturer och performance. Tre tydliga teman urskiljer sig – dels växters cirkulation över världen och dess spår på platser som egentligen är onaturliga för dem, dels växter som lukrativ handelsvara mellan kolonialmakter. Och så kanske det mest försåtliga, nämligen västvärldens ivriga klassificering av växterna, som gjorde att de ursprungliga växtnamnen glömdes bort och kunskap försvann. Få vetenskapsmän från 1500-talet och framåt bemödade sig om att fråga ursprungsbefolkningen om plantornas namn och funktioner. 

– Jag har alltid varit intresserad av plantor och politik. Folk har ofta en uppfattning om att naturen är ”ren” och opåverkad, men växter har under en lång tid varit föremål för geopolitik och maktspel. Dessutom kan man väl säga att den officiella historien sällan berättas från plantans perspektiv, säger Clelia Coussonnet, en av utställningens två curatorer.    

Hyllningssånger till brasilianska växter

En av konstnärerna – Maria Thereza Alves från Brasilien – har tagit på sig uppgiften att tillsammans med en grupp från Guarani-folket i Jaguapirureservatet i Amazonas återerövra kunskapen om växters ursprungliga namn. I verket ”An Introduction to Decolonizing Botany” har hon målat tre små akvareller av växtarter som förekommer i brasilianska skogar. Växterna har namngetts av gruppen, som också komponerat hyllningssånger till dem. Textskyltarna ovanför målningarna liknar de skyltar som brukar finnas i botaniska trädgårdar, men istället för latinska namn anges namnen på Guarani och – som en gest ursprungsbefolkningar emellan – även på sydsamiska.

En av växternas namn kan översättas med ”Mina blad är fuktiga. Jag är en växt som man bara betraktar för att minnas mig”.
– Det är mycket poetiskt. Det visar en helt annan inställning till naturen, det har mer att göra med själva plantan än med de människor som döper den. Jag tycker det här är ett mycket starkt arbete, det tar in så många perspektiv – både om själva växterna och om kolonialismens effekter, säger Clelia Coussonnet.

Belyser användningen av växtgiftet hormoslyr

Coronapandemin sätter förstås sina spår även på vernissager. Den enda konstnären som fysiskt är på plats är svensk. Gerd Aurell står grubblande och betraktar sin väggteckning ”2,4-D, 2020”. På håll ser den ut som en blå blaffa, men när man tittar närmare ser man ett sammelsurium av stenar, kottar, lavar och mossa format som ett stort område. Verket speglar hur svenska skogsföretag sprutade växtgiftet hormoslyr över skogar i norra Sverige för att bli av med lövträd, främst under 1960- och 1970-talet. Samma växtgift användes av den amerikanska militären under Vietnamkriget, men då var det mer känt som Agent Orange. Föga förvånande ledde giftet till förändringar i ekosystemen, och det tros även ha orsakat sjukdom och död hos både skogsarbetare och lokalbefolkning innan det slutligen förbjöds 1979.

Väggteckningens himmelsblå färg är i samma nyans som hormoslyret, som färgades för att synas när det sprutades över skogen. Gerd Aurell säger att hon behövde använda väggformatet för tydlighetens skull.
– Jag ville ha det som en splash! Annars får man inte den effekt som visar på hur brutal den här hanteringen var mot både människor och natur. Jag utgick från en karta som visade ett flygfält mitt i skogen, där planen landade och tankade hormoslyret.

Torkade ökenväxter

Intill väggmålningen finns också Gerd Aurells verk ”Gullviks I och II” med små teckningar av flora och fauna. Det ser ut som trevliga skolplanscher, men texten under varje art anvisar hur mycket gift som krävs för att utplåna den.
Lika dubbelbottnade och fascinerande är Hanan Benammars torkade ökenväxter som värdigt ligger i sina montrar. Benammar kombinerar sitt konstnärskap med studier i etnobotanisk etik, och har samlat plantor i samarbete med befolkningar i bland annat Gobi och Sahara. Växterna presenteras utan etiketter som en stilla protest mot att ökenbefolkningens kunskap ofta åsidosätts. Det frasande ljudet som hörs i högtalarna är en Jerikoros som slår ut sina blad. 

Nej, landskap är aldrig så neutrala som de ser ut att vara, påminner curatorn Clelia Coussonnet om.

Vad tycker du att besökarna ska ta med sig från utställningen?

– Försök se på naturen omkring dig på ett annat sätt, och inse att mycket är konstruerat. Utställningen berättar om väldigt specifika händelser, men själva skeendena är universella. Plantor är också vittnen till saker – som i Mónica de Mirandas verk som handlar om skogen i São Tomé. Där består växtligheten än idag till stor del av grödor som togs dit som betalning för slavarna som såldes. Naturen har många historier att berätta.