Suad Alis romandebut Dina händer var fulla av liv ger en obarmhärtig skildring av ett liv före, under och efter en flykt från Somalia till Sverige. Denna roman kunde inte komma mer lägligt, Suad Ali har skrivit en välbehövlig och viktig roman som river skygglapparna av läsaren och tvingar den att se livet från ett helt annat perspektiv än de vi är vana vid.

Klassklyftor i det somaliska samhället

Nora växer upp i en rik familj, i en av de mest ansedda klanerna i Mogadishu vars okritiska inställning till regimen håller henne ovetande om de orättvisor och växande klassklyftor som präglar det somaliska samhället. Tills hon träffar sin blivande make Ahmed som råkar vara grundaren för den revolutionära tidskriften Warjire, han tar med henne till ett flyktingläger utanför staden där misären är ofantlig.

Trots att Ahmed tillhör en lägre stående klan och är revolutionär går Noras familj med på att de ska gifta sig, de får till och med bo hemma hos familjen. Eftersom Ahmed är landets mest eftertraktade brottsling måste de till slut fly. I början av romanen störde dessa tillfälligheter mig mycket, de karaktärer Nora interagerar med fyller endast ett syfte att informera läsaren om Somalias kultur, koloniala historia, könsstympning och politiska läge. Jag lägger dock aldrig frivilligt eller frustrerat ifrån mig boken, den är så välskriven att ämnet på riktigt intresserar mig. Jag låter de platta karaktärerna passera till förmån för den historia som behöver berättas.

Poetiska formuleringar och skarpt språk

Förutom Suad Alis vackra poetiska formuleringar och skarpa språk beror detta till viss del på att de till slut anländer till Sverige. Här blir romanen riktigt obehaglig, Nora och hennes dotter har trampat över lik, sett människor dö och behövt lämna sin familj men skildringen av den svenska vardagen som flykting är hjärtskärande, tragisk och upprörande. Träffsäkert och skoningslöst skildrar Suad Ali de olika formerna av rasism de möts av på grund av deras utseende och härkomst. Hur det känns att ha varit en bortskämd ung kvinna från överklassen och hamna på samhällets botten i ett främmande och fientligt land.

Emellanåt stör jag mig på Noras ovilja att möta någon under dessa villkor, sedan skäms jag över att jag köpt det outtalade kravet på att en människa på flykt skulle genomgå en ödmjukhetens metamorfos, förlora sin personlighet och ändra sin världsbild på grund av alla övergrepp och kränkningar hen har varit med om. Och sedan vara för evigt tacksam. Ett omöjligt krav ingen svensk skulle finna sig i.