Bilisterna fortsätter att prioriteras högre än cyklisterna på landsbygden. Antalet mötesfria landsvägar, så kallade 2+1-vägar, ökar i oförändrad takt på det statliga vägnätet. På dessa vägar där cykling är tillåten är hastighetsgränsen ofta 100 kilometer i timmen, vägrenen får inte vara mer än 0,75 meter bred och oftast finns ingen cykelbana. Gång och cykeltrafiken separeras bara om det kan göras till låga kostnader.

På drygt 20 år har 2762 km landsväg byggts om till mötesfri landsväg, inte inräknat motorvägar och motortrafikleder där det inte är tillåtet att cykla.

Trafikverket medger att det inte är lämpligt som cyklist att befinna sig på mötesfria landsvägar, trots att det är tillåtet. Men de vill heller inte förbjuda det. Det som gör att systemet fungerar är att människor själva inser att det är farligt, vilket gör att de undviker vägarna.

– Även om det förhållandevis inte är så många som cyklar dessa sträckor finns det naturligtvis alltid några som blir drabbade, säger Moa Jansson på Trafikverket.

2+1 vägar mycket obehagliga för cyklister

Matilda Forsärla, cyklist på landsbygden utanför Tranås i Småland, berättar vad som skulle hända om hennes familj skulle drabbas av att deras väg in till samhället byggdes om till en 2+1 väg.

– Det får bara inte ske, vi skulle inte kunna fortsätta cykla. Vi skulle protestera och förmodligen binda fast oss vid maskiner. Om det inte hjälpte skulle vi behöva flytta, eftersom vi inte tänker sluta cykla.

Matildas familj har fortsatt tur. De kan fortfarande cykla de 8 kilometer in till Tranås där närmsta samhällsservice finns. Merparten är asfalterad 70-väg, utan vägren, belysning och cykelväg. Det går också tunga fordon där, lastbilar och timmerbilar. Ändå är Matilda inte rädd när hon och hennes familj cyklar på vägen.

– Det handlar om att synas så att bilarna hinner sakta in och ta hänsyn, förklarar hon. Det känns tryggt att cykla där. Jag tycker 2+1 vägar är så himla mycket obehagligare.  Jag är rädd varje gång jag är tvungen att cykla på en sådan väg och undviker det.

Hon förklarar varför.

–  Som cyklist är det läskigt när bilarna kommer i så hög fart. Dessutom hindrar vajerräcket bilarna från att köra om cyklisten med säkert avstånd. På min vanliga väg har jag heller ingen egen zon att cykla i, men bilarna kan hålla mycket bättre avstånd.

På hennes väg in till Tranås har antal cyklister ökat under de 10 år som hennes familj bott i trakten.

– Det är fler människor, främst ungdomar, som cyklar här nu. Jag tror att elcyklarna gör att fler överväger att cykla mer i sin vardag, längre sträckor,  och under större delen av året.

Tydlig målkonflikt för regeringen

Precis en sådan här utveckling söker regeringen i sin höstbudget, där de upprepade gånger skriver att deras mål är att cyklingen ska öka. Ett etappmål är att andelen persontransporter med kollektivtrafik, cykel och gång ska vara minst 25 procent år 2025. Frågan som blir relevant att ställa sig är; i staden eller på landsbygden? I höstbudgeten avsätts 25 miljoner kronor på statlig transportinfrastruktur, men vart dessa pengar ska gå nämns inte.

Samtidigt har mötesfria vägar uppfyllt sitt syfte med att öka trafiksäkerheten för bilister – och det till låga kostnader. En rapport från 2009 visade att antal svårt skadade och döda mellan 1998-2008 minskat med mellan 39 och 63 procent sedan vägarna byggdes om till mötesfria. I februari i år tog infrastrukturminister Tomas Eneroth emot ett internationellt pris för den ökade trafiksäkerheten för bilister på de mötesfria vägarna. Här finns en tydlig målkonflikt för regeringen.

Snart lägger Trafikverket fram en nationell plan för 2022-2037. Trafikverket ser fortfarande behoven av cykelvägar som små på många 2+1 vägar, samtidigt som det i denna stund byggs och planeras ännu fler.

– Samhällsekonomin har varit ledande i besluten av komplettering av cykelvägar och de har ofta inte setts som försvarbara utifrån de små cykelflöden som funnits, säger Moa Jansson på Trafikverket.

Matilda tycker det är en rättvisefråga. Människor på landsbygden ska också ha möjlighet att cykla. Hon ser hur utvecklingen främst drabbar ungdomar som med dessa vägar får en begränsad frihet, trots de ökade möjligheter som elcykeln ger.

– Man kan inte bygga vägar som bygger in oss i ett bilberoende. Det är jättebra att det byggs säkrare vägar, men landsbygdens infrastruktur måste funka för cyklister.