Nej, nu kan jag inte försvara mitt agerande längre. Här drar jag min gräns. Jag kan verkligen inte stå bakom att vara cyklist längre.

Under 70-,  80- och 90-talet bygger Sveriges städer ut sina cykelbanor. I den motoriserade parallella världen, exploderar privatbilismen i omfattning. I dag befinner sig vi som privatpersoner i nästan dubbelt så mycket motorburen vägtrafik, jämfört med på 70-talet. Lägger vi till alla spårvagnar, tåg, båtar och tunnelbanor så reser vi så klart ännu mer. Vi bygger helt enkelt våra städer och farleder efter en förväntan på att mängden transporter ska öka. Om vi tänker ekonomiskt på detta är det en riktig guldgruva! Så låt oss göra det en stund.

Jag föreslår att vi gör oss av med de svenska cyklisterna. Cykelägaren Svea lever inte på kredit, hon tar inga förmånliga billån, och hennes pengar går varken till att belöna en försäkringssäljare eller bilmekaniker.

Petroleummarknaden med alla dess fartyg, raffinaderier, tankbilsförare, sanerare och nattarbetare vid bensinstationer, får ingen del av Sveas ekonomi. Parkeringsvakter och asfalterare missgynnas å det grövsta. Den gamla klenodbranshen Drive-in-Bingo, kan lägga ner direkt. Drive-through-syskonen på alla bilanslutna skräpmatsställen som levererar mat ur väggen – vad händer med dem? Och nu rasar nästa korthus. Arbetsplatserna för alla som vänder burgare i ett flottyrdränkt dödstempo. Restaurangernas beroende av köttbönder och bageriimperium, palmoljeimportörer och exportsäljare. Lokalvårdare, läkare och hjärtstartarmaskinister, tandläkare och dietister. Alla får minskade inkomster på grund av att Svea inte använder motorburen trafik. Och då har jag inte ens nämnt alla stackare i sockerbranschen. Men det är ett korthus som jag knappt vågar besöka. Varken privat eller på abstraktionsnivå.

När sockerbranschens korthus rasar så kommer nog vapenbranschens aktier att skjuta i höjden. Brist på billiga kolhydrater triggar oss att ta till våld. Det får ju bara inte ske – inte nu. Vi tar det sen. När oljan tar slut. När våra resmönster drastiskt förändras och när cykelmekanikerna upphandlas till konglomerat. 
Nej, om vi ska fortsätta ha det bra, så har Sverige inte råd med välmående cyklister. De bidrar ju inte till landets välstånd och BNP. Fotgängare är ju ännu värre. De köper ju fan inte ens en cykel!

Men vänta nu?! Är jag seriös?

Japp, jag är seriös på alla tänkbara sätt. Detta är vad som händer när vi följer marknadens logik. Vi hamnar i en tankevurpa som tydliggör det ohållbara i vårt ekonomiska system. Inom den logiken uppfattas en cyklist som destruktiv. Använder vi planeten som helhet som referensram, och inte bara det ekonomiska systemet, så framträder såklart en annan bild. Men samhällsekonomin som den ser ut idag, genererar värde när saker går sönder.

På måndag kanske vi alla skulle ta bilen, inte cykeln, till vår närmsta livsmedelsbutik. Väl framme skulle det vara riktigt gynnsamt för landets BNP om vi passade på att krossa lite fönster samt vandalisera några bilar på parkeringen utanför. Skulle vi kanske till och med våga oss på att skrämma någon oskyldig utanför butiken? Bara för att denne senare skulle behöva lite stöd och hjälp.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är allt detta en god gärning. Det ökar omsättningen. Vi skapar arbetstillfällen, skatteintäkter och ruljangs i affärerna. Sveriges BNP ökar. Dessutom skapar vi en otrygghet och en osäkerhet i grannskapet som gynnar säkerhetsbranscher och larmtjänster. För att inte snacka om gynnandet av alla politiker som försöker vinna egen makt genom att måla upp detaljlösningar för folkets upplevda otrygghet. Inga helhetslösningar i sikte dock.

Vi har alltså ekonomiska mått som gynnar förstörelsen av miljön, genererar social otrygghet och accelererar orättvis fördelning.

Jag väljer att lämna denna fiktiva verklighet – i makligt tempo på en egenmeckad cykel.