I mina förra krönika skrev jag om att många grödor hade dött eller var på väg att dö. I dag ser det lite bättre ut. Förutom sockerärtorna som jag fortfarande plockar en hel del av så har jag även börjat skörda en del vaxbönor, gula ärtor, salladslök och potatis. Faktiskt så pass mycket att jag börjar få problem med att både hinna plocka och att komma på vad jag ska göra med allt som plockats. Jag vet, det är lyxproblem, men det är likväl problem som behöver lösas. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska försöka sälja en del men kommit fram till att det ändå rör sig om så små kvantiteter att det inte är värt allt extra jobb som det skulle medföra.

Men då återstår frågan hur man ska förvara det. Jag har ingen jordkällare och eftersom jag bor i ett kollektiv med fyra personer som delar på kyl och frys så är platsen där också väldigt begränsad. När det gäller potatisen har jag kommit fram till att jag får ta upp lite åt gången och äta av tills det börjar bli lite kallare och lättare att förvara inomhus. Och de andra grödorna tar ju som tur är inte jättemycket plats, där är kanske det största problemet att hinna plocka och att hinna göra något med det innan det blir dåligt. En sak man kan göra är att lägga in grönsakerna i ättikslag, då håller de sig riktigt länge. Man kan också, som jag varit inne på tidigare, förvälla och frysa in eller ge bort till vänner och bekanta. Men allting tar tid och är det något vi saknar i vårt sönderstressade samhälle så är det väl just tid.

När jag pratar med mina odlingsgrannar märker jag att flera har likartade problem, många har just kommit tillbaka till jobbet från semestern och ska nu försöka hinna med att skörda och ta tillvara på skörden på fritiden.

Apropå potatis, förutom min odlingslott som ligger några kilometer bort så odlar vi även lite i trädgården, bland annat kryddor men även några potatisplantor. För ett tag sedan hade rådjuren varit framme och ätit upp nästan all potatisblast, allt som återstod var några skrumpna stjälkar. Jag var därför lite rädd att potatisen skulle ha slutat växa och att det bara skulle finnas några pyttesmå knölar under jorden. Men när jag började gräva lite upptäckte jag att det var en hel del riktigt stora potatisar, så ge inte upp även om blasten försvinner!

En trevlig sak som har hänt sedan sist jag skrev är för övrigt att en reko-ring har startat upp vid ICA-butiken bara några hundra meter från min bostad. Flera av mina odlingsgrannar säljer sina grönsaker där, men också andra odlare i närområdet. Även om jag själv inte säljer något känns det väldigt lyxigt att kunna köpa riktigt lokalt odlade grönsaker på så nära håll.