Tänk om. I dessa två små ord ryms hela universum av möjliga och näst intill omöjliga scenarion. Tänk om stenarna jag kastade i älven träffar cykeln som ligger på älvens botten och att rost från cykeln frigörs och att denna rost i sin tur förgiftar fiskarna i älven? En extremt långsökt tanke för de flesta men något som en av de många personer Roland Paulsen har intervjuat till den här boken faktiskt oroat sig över som barn.

Den ledande orsaken till ohälsa

Paulsens bok handlar alltså om oro och det faktum att trots de enorma framsteg som har gjorts det senaste århundradet så tycks vi oroa oss mer än någon gång tidigare genom historien. I Sverige tar till exempel var sjätte person en antidepressiv eller ångestdämpande medicin och sedan år 2017 klassar WHO depression som den ledande orsaken till ohälsa i världen.

Roland Paulsen går igenom en mängd olika orsaker till att det har blivit på det här viset. Det handlar till exempel om att vi uppfattar tid på ett helt annat sätt än man gjorde under tiden då vi levde som jägare och samlare då det inte fanns någon anledning att planera långt fram i tiden och därmed inte heller samma grund till oro. Det handlar också om att många människor har vant sig av att leva med osäkerheter, vilket gör att också minimala risker kan uppfattas som stora hot. Dessutom får psykoanalysen á la Freud en välförtjänt känga (tanken om att allt vi gör kan förklaras utifrån dolda psykiska motiv som till exempel bortträngning).

"Det naturliga överflödet"

Mycket av det han skriver känns förbluffande men på en gång självklart. Att osäkerheter är en del av livet och något vi måste acceptera är nog något de flesta kan skriva under på på ett teoretisk plan, men som är svårare att leva efter rent praktiskt. Att vi mår bättre av att ”leva i nuet” lite mer är nog likaså något som de flesta känner till, men frågan är om det överhuvudtaget är möjligt i det samhälle vi lever i idag? Roland Paulsen menar att den starkare uppmärksamheten på nuet som fanns under vår tid som jägare och samlare var ett resultat av ”det naturliga överflödet”. Vi kommer inte kunna återvända till det överflödet, däremot kan vi se till så att de resurser som finns på jorden blir mer jämnt fördelade och därmed samtidigt minska en av grunderna till oron.

Det finns en del invändningar som går att göra mot Paulsens slutsatser. En är att det trots att vi materiellt sett har fått det mycket bättre än våra förfäder så finns det i vår tid trots allt några enormt stora orosmoln på himlen. Ett sådant är förstås klimatförändringarna. Paulsens svar på detta är att det sällan är de risker som verkligen hotar vår existens som får betydelse för hur vi organiserar samhället. I riskkalkyler tenderar status quo nästan alltid att vinna till exempel eftersom alla försök att hantera en risk i sig skapar nya risker. När det gäller just klimatfrågan tycks detta onekligen stämma.

En uppmaning att tänka om

En annan invändning som jag skulle vilja göra är att tidsmedvetenheten och planerandet för framtiden inte bara föder oro utan också förhoppningar och drömmar. Det är så att säga den andra sidan av myntet och som jag tycker att Paulsen belyser förvånansvärt lite. Även om många säkert skulle må bra av att inte ständigt tänka på framtiden så är drömmar som jag ser det en essentiell del i vad det innebär att vara människa.

Vid slutet av boken snuddar han förvisso vid detta när han ställer frågan om oron för det sämre kan ge vika för längtan efter det bättre. Om vi kan bryta med den politik som går ut på att hela tiden minimera alla eventuella risker och istället skapa en som bygger på visioner och drömmar. Detta tycker jag är en av de viktigaste slutsatserna i boken och jag hade gärna sett en utveckling av den här delen. Här kan man också skönja en dubbel betydelse av titelns Tänk om – inte bara ”tänk om det värsta kan hända” utan också som en uppmaning till oss att tänka om och tänka nytt.

Även om jag inte håller med Roland Paulsen i riktigt allt så är det här en av de mest stimulerande och tankeväckande böcker jag läst på länge. En bok som vänder på perspektiv  och som, trots det negativa grundtemat, ändå känns förvånansvärt hoppfull.