Jamaica Kincaids trädgårdsbok beskrivs som en ovanlig trädgårdsbok. Och jag håller med. Det är en mycket personlig och självutlämnande bok som handlar minst lika mycket om författaren själv som om hennes arbete med, och tankar runt, de växter hon köper och planterar runt sitt hus. Den kom ut år 2000 på engelska och har översatts till svenska först nu.  Jag rekommendera den för alla som är det minsta intresserade av växter och odling, eller människor, på något sätt.

Jag blev själv tipsad om den från en arbetskamrat sedan hon fått reda på att jag sökt en trädgårdsmästarutbildning till hösten, och jag skulle säga att den här boken också borde ingå som kurslitteratur i alla trädgårdsutbildningar. Och det är inte för de målande odlings- och växtbeskrivningarna, utan för den koloniala analys som Jamaica Kincaid gör av hela vårt botaniska arv. För henne som är uppväxt på ön Antigua i Karibien är kolonialismen högst personlig, då anledningen till att hennes släkt överhuvudtaget befinner sig där beror på slavhandeln, och då den brittiska kulturen och närvaron så starkt präglade hennes uppväxt. 

Som ett exempel på kopplingen mellan botanik och kolonialism nämner hon dahlian. Den ”upptäcktes” av spanjorerna när de kom till Mexiko, och en av Carl von Linnés lärjungar, den svenske botanikern Andreas Dahl fick äran att namnge den sedan den kom till Europa. Kruxet var ju bara att växten förstås redan var upptäckt av aztekerna som levde i Mexiko vid denna tiden, och de kallade den cocoxochitl.

Jamaica Kincaid skriver: ”Namngivandet är så avgörande för ägandet – ett själsligt hänglås vars nyckel oåterkalleligt kastats bort – att det är ett mord, en utplåning, och det är inte förvånande att människor när de har känt sig som byten för det (erövring) väljer som en av sina första frigörelsehandlingar att byta namn (Rhodesia till Zimbabwe, LeRoi Jones till Amiri Baraka).”

Hon skriver också: ”Och vad är förhållandet mellan trädgårdsodling och erövring? Är erövraren en trädgårdsodlare och är den erövrade den människa som arbetar på fältet?”

Jamaica Kincaid tar oss även – med sitt säregna poetiska skrivsätt – med på en resa genom sitt eget liv, med korta anekdoter och betraktelser, från uppväxten på den karibiska ön Antigua till husköp i norra USA, orosmoment och glädjeämnen i hennes trädgård. Hur hon läser plantskolornas kataloger i badkaret på vintern, och köper hem alldeles för många växter. En resa till en blommässa i England, till Monets trädgård och en studieresa till Kina med ett gäng excentriska botaniker och plantskolemänniskor. Allting beskrivs med en utsökt känsla för detaljer och ofta med en lågmäld humor.

Författaren är inte heller rädd för att blotta sig som människa, hon iakttar sina egna tillkortakommanden med samma saklighet som allt annat; sin brist på tålamod, sina fördomar, sin vilja att döda små gulliga djur som äter upp hennes växter…

Hon skriver apropå sin egen slarvighet: ”Jag råkar begrava diverse gräv- och ogräsrensningsredskap i jordhögar och lämnar sekatörer, handskar, till och med plantor på platser avsedda som tillfälliga förvaringsplatser men som ofta blir platsen där de blir övergivna för alltid.”

Jag blir upplyft och berörd och beundrar hennes klarsynthet och frispråkighet. Detta är den första av Jamaica Kincaids böcker jag läser men jag kan lova att det inte är den sista.