I Sverige uppmärksammas förintelsen i samband med andra världskriget årligen på olika sätt. I bland annat demonstrationståg uppmanas vi aldrig glömma Auschwitz. Politiker från höger till vänster förenas under samma slagord. Numera sluter inte sällan även företrädare från Sverigedemokraterna upp i dylika manifestationer. Vad det är vi ska minnas, vilka läxor Auschwitz och förintelsen egentligen förväntas förmedla till oss i samtiden är dock inte alltid helt klart. Det verkar snarast råda brist på samstämmighet vad detta minne står för.

Personligen har jag alltid tänkt mig att det handlar om att vi aldrig igen ska titta bort och avstå från att ingripa och hjälpa människor i nöd. Inte sällan behandlas dessvärre förintelsen som enbart en historisk företeelse, som ett slags barbarisk parantes, som ett inslag i en olycklig del i mänsklighetens utveckling som vi nu sen länge lämnat bakom oss. Dessutom betraktas förintelsen ofta som en företeelse som bara hade med en specifik gammal, förvriden ideologi att göra.

Förintelsen var dessvärre varken det första eller sista folkmordet. Folkmorden i till exempel Rwanda, i Bosnien och senare i Myanmar har visat att folkmord just inte bara är en historisk företeelse eller för den delen ett fenomen som bara går att koppla till en särskild ideologi. Folkmordens återkommande karaktär väcker frågor om både mänskligt beteende och våra värderingar, frågor som förtjänar att diskuteras mer, om och om igen.

En ingång till dylika diskussioner kan vara journalisten Gitta Serenys välskrivna bok Albert Speer och sanningen (Natur & kultur, 2020). Den över 800-sidor långa boken som kom på svenska redan för 20-år sedan är ett nytryck, men förtjänar att uppmärksammas igen. Sen boken trycktes första gången har världen och politiken förändrats på ett sätt som gör boken än mer aktuell idag.

Bokens huvudperson Albert Speer kom att bli Hitlers favoritarkitekt och ledde bland annat planerna för Tredje rikets nya huvudstad Germania som skulle byggas efter kriget. Han blev senare Naziregimens framgångsrika rustningsminister som genom sitt organisatoriska snille höll Tysklands krigsproduktion uppe trots de allierades bombningar.

Speer dömdes i Nürnberg för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten och satt fängslad i 20 år fram till 1966. Efter att han tillfångatogs och under sin tid i fängelse började Speer rannsaka och bearbeta sina erfarenheter från Nazityskland, sitt samarbete med Adolf Hitler och de andra högdjuren i diktaturens ledning. Speer frågade sig hur han och många med honom så totalt kunde uppslukas av Führern samt varför han inte gjorde mer för att förhindra de många fruktansvärda brott regimen begick.

Speers egna böcker, och kanske framförallt Dagbok från Spandau (1976, Bonniers), är intressanta och läsvärda men dessa tränger inte lika djupt som Gitta Sereny. Boken Albert Speer och sanningen är ett resultat av tolv års research och återkommande intervjuer med Speer själv, men även med Speers familj och gamla medarbetare.

I boken ges utöver personporträttet av Speer en historik över Tredje riket. Albert Speer och sanningen är således i strikt mening inte en biografi rörande en person, men det är inte heller bara en historieskrivning rörande en mörk period i 1900-talets historia. Boken handlar också om människors drivkrafter, om valmöjligheter, om rätt och fel, om mod och till del om avsaknad av just detta. Serenys bok beskriver Speers moraliska självuppgörelser och hans arbete med att komma över att han genom sitt arbete för naziregimen bidrog till förintelsen och ett krig som ödelade livet för miljoner människor i Europa och Sovjetunionen.

Speer medgav i Nürnberg sitt eget ansvar för Naziregimens brott, men han förnekade samtidigt kännedom om förintelsen innan själva rättegången och vidhöll denna ståndpunkt livet ut. Sereny pressar dock honom i boken. Vad visste Speer egentligen, hur kan han som vid krigsslutet var en av regimens mäktigaste personer hävda att han var ovetande om vad som försiggick? Utan att avslöja för mycket av bokens innehåll kan jag nämna att Speer sannolikt visste mer än vad han medgav vid rättegången.

Jag menar att boken är av intresse för människor i dagens samhälle. Boken förmedlar dock inte enkla sanningar eller för den delen kanske alltid uppenbara svar på de utmaningar som människor ställs inför runt omkring i världen i dagens samhällen, men den får läsaren att tänka. Kanske kan boken fungera som en katalysator för fortsatta samtal och egna funderingar runt hur vi som samhälle och som medmänniskor agerar gentemot människor på flykt? Kanske kan Albert Speers exempel lära oss något så vi slipper upprepa historien gång på gång? På så sätt dör förhoppningsvis aldrig minnet av Auschwitz.