Ett välmående mänskligt samhälle inom planetens gränser – det är dit vi borde sträva. Men realpolitiken tränger sig på. Kompromisser och förhandlingar som ingen egentligen är nöjd med. Tillåt mig att, som Lennon, Luther King och många andra, få drömma en stund. Skapa inre bilder och visioner för en riktning, ett mål med vår färd.

Jag drömmer om en vackrare värld där alla människor ser sig själva som ett med jorden och ett med resten av mänskligheten. Där vi ser att vi alla är integrerade delar av ekosystemet – ett ekosystem som bland annat består av en massa människor, men också så mycket mer. ”Vi är inte folk som försvarar naturen – vi är naturen som försvarar sig själv” som Fridays for future-plakatet löd. När en enda art dör ut så dör också en del av mig. Som när vi såg bilden av skötaren av den sista vita noshörningshanen som låg död på marken. Han böjde sig ner för att ge sitt farväl och vi alla kan känna hur världen krymper omkring oss.

I en vackrare värld ser vi andra människor som våra syskon och kusiner. Som vår nästa. För det som något av mina syskon här på jorden känner – det känner också jag. Som när det döda barnet spolades upp på Medelhavets strand och hjärtat brast på syskonet, mamman eller pappan inom var och en av oss. Vi inser att det vi gör mot andra människor det gör vi även i förlängningen mot oss själva. Eftersom vi respekterar oss själva vill vi inte längre skada.

Jag drömmer om en värld där relationer till vänner, familj, släkt, behövande och en själv får ta tid. Mycket av vår tid här på jorden. Där den tid jag lägger på att producera för att konsumera är den tid som behövs för att täcka mina och några behövandes behov. Inte mer och inte mindre. Moder jord, som varje dag ger oss allt vi behöver för att leva, får den tillgivenhet hon förtjänar. Tacksamhet och ödmjukhet för luften, maten, ljuset som levereras till oss på så komplexa sätt att vi aldrig kommer kunna förstå exakt hur.
 
I min utopi får människors förmågor blomstra och vår blomstring avgörs inte av storleken på föräldrarnas plånbok. Där är det ett socialt tabu att vara extremt rik och leva i extremt överflöd, eftersom vi alla är överens om att vi bara har en jord att samsas om. Förnöjsamhet blir norm. De som producerar eller servar för grundläggande behov åtnjuter social status. 

Jag drömmer om ett vackrare ekonomiskt system. Där gåvoekonomi är vardagspraktik. Med levande, lokala, sociala, regenerativa och cirkulära ekonomier överallt. Där de som producerar även har rätt till frukterna av sitt arbete. Och där de som har kapacitet att producera med stolthet delar med sig av dessa frukter till dem som av olika skäl inte kan ägna sig åt produktion. Där varje barn får lära sig att odla och vara planetskötare. Ett utbildningssystem där ekologisk ekonomi är huvudinriktningen på ekonomutbildningarna, där resilienstänkande finns med i de flesta högre utbildningar.

Jag drömmer om en verklig demokrati där människor utövar inflytande över sitt eget lokalsamhälle och gör sin röst hörd i de större politiska systemen. Där alla deltar som medskapare efter bästa förmåga utifrån sina förutsättningar och talanger. Ett samhälle där maktlöshet inte finns. Bara en känsla av personligt ansvar för den makt vi ständigt utövar i alla våra handlingar.

Jag drömmer om en vackrare värld där vi människor äntligen ser att att vi alla är ett med varandra och ett med jorden som föder oss.