”Gruvnäringen i Sverige har ambitionen att vara föregångare vad gäller hållbar gruvnäring och nu är det dags att ta nästa steg. Vi vill gå bortom fossilfrihet och ta ännu större ansvar även för den biologiska mångfalden”.

Så säger Maria Sunér Fleming, vd på Svemin – branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige – och initiativtagare till satsningen ”Mining with nature”. I projektet som leds av Ecogain, ett konsultföretag inom ekologi och ekosystem, ingår flera stora gruvbolag som Boliden, LKAB, Cementa och Nordkalk.

Flera av bolagen har tidigare fått kritik från miljöorganisationer, både för sin klimatpåverkan men också för hur de påverkar miljön och den biologiska mångfalden. Både Cementa och Nordkalk har till exempel blivit ifrågasatta för sin kalkbrytning på Gotland. Nordkalk mötte stort motstånd under 2012 när de ville starta kalkbrytning i Ojnareskogen, något som efter flera års protester ledde fram till att regeringen beslutade att Ojnareskogen skulle bli ett Natura 2000-område och därmed skyddas.

Cementa har på senare tid fått kritik för att de vill utöka kalkbrotten i Slite och Klintehamn, något som miljöorganisationen Urbergsgruppen menar skulle få katastrofala följder för grundvattnet på Gotland.

”Läpparnas bekännelse”

Lisa Wanneby är ordförande i Urbergsgruppen – en förening som strävar efter att uttagen av jungfruliga ämnen ur marken ska minska. Hon säger att hon och Urbergsgruppen bejakar initiativet Mining with nature, men säger att det samtidigt finns en oro kring att det bara ska bli en läpparnas bekännelse.

– Naturligtvis är det bättre att gruvindustrin gör någonting än ingenting alls, säger hon till LFT.

– Men samtidigt måste man komma ihåg att Svemin tillsammans med Jernkontoret målmedvetet arbetar för att förändra vattendirektivet, där man vill förändra själva definitionen av god ekologisk status och göra undantag för industrin. Detta anser Urbergsgruppen är allvarliga försämringar som inte är förenliga med Bruntlandkommisionen.

Brundtlandskomissionen var en kommission som ledddes av Norges dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland på 1980-talet och som bland annat utmynnade i en välkänd definition av hållbar utveckling: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.

Det är bland annat denna definition som Svemin hänvisar till när LFT frågar vad de menar när de skriver att gruvnäringen ska bli hållbar.

Hänsynshierarkin

LFT har även varit i kontakt med Tove Hägglund, affärsområdeschef på Ecogain som ska leda projektet, via telefon och mejl. Hon skriver bland annat att målet är att ”ta fram en färdplan för den svenska gruvbranschen i frågor som rör biologisk mångfald” och att ”de just nu jobbar med att formulera ett branschgemensamt mål för hur långt branschen vill nå till 2030”.

Vad som kommer bli det konkreta resultatet av projektet är än så länge oklart. Något vedertaget mätverktyg för att kunna se och jämföra gruvföretagens påverkan på den biologiska mångfalden finns inte heller, men Tove Hägglund säger att det pågår flera olika projekt både i Sverige och internationellt för att ta fram sådana mätmetoder.

Att anlägga ett dagbrott eller en gruva innebär ju ett stort ingrepp i naturen som tränger undan skog och växtlighet, måste det inte vara väldigt svårt eller till och med omöjligt att helt undvika skador på den biologiska mångfalden?

– Ja, att anlägga en gruva innebär ju till sin natur att man omvandlar mark, men det går att komma långt om man hela tiden jobbar med hänsynshierarkin: undvika, skadebegränsa, restaurerera och kompensera. Exempel på hur man arbetar med undvikande är lokaliseringsutredningar inför utveckling av nya gruvor, där man väger samman en stor mängd aspekter för att hitta den bästa platsen. Det kan också vara att undvika vissa åtgärder under vissa delar av året för att undvika skador för häckande fåglar. Minimerande åtgärder handlar under drifttiden mycket om att minimera utsläpp, säger Tove Hägglund och tillägger:

– Det är också viktigt att hitta metoder för att öka spårbarheten och att hela tiden ha en transparent redovisning. Det pågår ett sådant projekt i Sverige.

Lisa Wanneby tycker dock att det är problematiskt med det sista steget i hänsynshierarkin.

– Att förstöra ekologiskt värdefulla miljöer på ett ställe och återskapa nåt sämre där det passar gruvföretaget är inte en självklar lösning. Att avstå från att skada livskraftiga ekosystem måste alltid vara nummer ett! säger hon.
Vidare lyfter hon att flera av de företag som står bakom projektet tidigare har lobbat för att göra uppluckringar i art- och habitatdirektivet som är till för att motverka förlusten av biologisk mångfald.

– Om det är den vägen man tänker sig att man ska gå nu så tycker jag det är helt felaktigt, säger hon.

Viktigt med avvägningar

Lisa Wanneby tror också att det kan finns en risk för att olika företag använder projektet i syfte att kunna säkra tillståndsprocesser och få tillstånd till att bryta på ny mark.

– Jag är lite rädd för att det här ska leda till att gruvindustrin alltid får igenom det de vill så länge som de säkrar upp någonting som har med biologisk mångfald att göra.

Är det med de metoder som finns tillgängliga i dag överhuvudtaget möjligt att bedriva gruvbrytning på ett ansvarsfullt och ekologiskt hållbart sätt?

– Nej, det är det ingen som kan bevisa. Sen måste man ibland göra avvägningar. Ibland behöver vi kanske stå ut med att vi behöver metaller och att vi därmed kanske måste offra en plats, men att systematiskt säga ja till gruvindustrin och nej till natur och miljö… det är inte det jag vill se i framtiden. Det tror jag inte bygger det hållbara samhället.

Sterila ökenlandskap

Lisa Wanneby och Urbergsgruppen är långt ifrån ensamma om att anse att gruvindustrin är problematisk. Naturskyddsföreningen skriver exempelvis på sin hemsida att gruvindustrin som den ser ut i dag är ett hot både mot naturen och människors livsmiljö. Bland annat lyfter man att stora ytor förvandlas till sterila ökenlandskap när brytningen sker i så kallade dagbrott, det vill säga från markytan. Det gör både att skogen och annan växtlighet i det aktuella området försvinner, men också att naturen runtomkring skadas. Ett annat stort problem är att stora mängder gruvavfall som innehåller miljöfarliga kemikalier läcker ut i sjöar och grundvatten.

Men vad är alternativen? Eftersom metaller kan återvinnas i princip hur många gånger som helst så är ett svar att vi i högre utsträckning återvinner de metaller som redan finns i omlopp.

Någon exakt statistik över hur stor andel av de metaller som har tagits upp ur marken som återvinns är svår att hitta, men enligt Erika Ingvald, enhetschef för mineralinformation och gruvnäring på SGU – Sveriges geologiska undersökning – så är återvinningsgraden när det gäller många basmetaller som järn, aluminium, koppar och bly nästan 100 procent i Sverige.

– Men då får man tänka på att en stålbro eller ett Eiffeltorn till exempel kan stå i flera hundra år och då kan man förstås inte återvinna metallerna, säger hon.

När det gäller mindre vanliga metaller och mineraler är dock återvinningsgraden än så länge betydligt mindre.

– När det kommer till elektronik så handlar det nog mest om att vi konsumenter ska lämna in det som vi inte längre använder – våra gamla tv-apparater och telefoner till exempel. Man försöker återvinna allt som lämnas in, men i en mobiltelefon till exempel så finns det 50-60 metaller och en del bara i väldigt små mängder, så där är det inte säkert att alla metallerna återvinns. Det är ofta just de små ovanliga metallerna som är svåra att återvinna eftersom de sitter väldigt integrerat och uppblandat med andra metaller. Så där kan det vara både tekniskt svårt och dyrt att återvinna, säger Erika Ingvald.

Urban mining

En sak som ibland tas upp när det gäller återvinning av metaller är det som med ett engelskt begrepp kallas för urban mining.

”Under våra städer döljer sig miljontals ton oanvända och bortglömda kablar och rör. Bara i Sverige finns aluminium, koppar och bly till ett värde av miljarder kronor. Urban mining – städernas metallförråd – utgår från samhället som resursbas där material som samlas över tid utgör ett metallförråd som kan komma till användning genom återanvändning eller återvinning.”, skriver SGU på sin hemsida.

Enligt Erika Ingvald är det dock inte helt enkelt att återvinna de metaller som ligger nedgrävda.

– Om du har ett gammalt hus med ledningar som är inaktiva till exempel är det svårt att ta fram och återvinna dem utan att samtidigt skada huset. Det är nog inte riktigt värt att göra det förrän den dagen det är dags att renovera. Men om man ändå håller på att renovera eller använder gamla kulvertar för att dra nya ledningar så skulle man förstås kunna passa på att städa upp. Jag vet inte riktigt i vilken omfattning det görs i dag, men jag tror definitivt att man skulle kunna göra det mer, säger hon.

Om vi återvann mer och utnyttjade det som finns nedgrävt i större utsträckning, tror du att det skulle leda till att brytningen av metaller i Sverige minskade?

– Det är målet på lång sikt, såklart. På väldigt lång sikt hoppas man på att kunna sluta kretsloppet så vi får ett cirkulärt samhälle. Men vi är ganska långt ifrån det som det ser ut just nu. Vi har inte brutit tillräckligt av de nya metallerna än så länge för att det ska räcka. Inte ens om vi återvann allt som vi har brutit någon gång, även det som i dag sitter inuti saker och jobbar, skulle det räcka för de behov vi har för att klara energiomställningen och för att vi blir allt fler i världen.

Erika Ingvald pekar på att mycket av den teknik som används i dag är förhållandevis ung och att metallerna i dem inte har använts tidigare. Det betyder att man än så länge inte har hunnit bryta så mycket av de så kallade ”high tech”- eller innovationsmetallerna.

– Målet på sikt är att vi ska kunna återanvända även dem. Kanske kommer vi aldrig helt kunna utesluta gruvbrytningen, men vi borde i varje fall sträva efter att minska den, säger hon och fortsätter:

– Man kan kanske tänka sig att vi gör saker i lite olika hastighet. Men det som är kritiskt nu är klimatomställningen och den kan inte vänta.

Klimatet kontra miljön

Klimatfrågan har på senare år allt oftare kommit att ställas mot miljöfrågor när det gäller gruvbrytning. Många menar att det är helt nödvändigt med gruvbrytning för att vi ska få fram metaller som till exempel vanadin som används i långlivade batterier och som forskare pekar på behövs för att vi ska kunna ta steget mot mer förnyelsebart.

Lisa Wanneby tycker dock att det är fel att sätta klimat och miljö mot varandra utan att vi hela tiden måste försöka se till vad som är bäst för båda. Till exempel menar hon att den globala klimatomställningen inte kan ställas mot människor rättighet till rent vatten och ett fungerande ekosystem, eftersom båda två är en förutsättning för vår överlevnad.

– Vi kanske måste tillåta till exempel vanadinutvinning på några platser till och med i Sverige, det kan vara så efter som vi måste rädda både klimatet och miljön. Men vi kan inte ensidigt bara börja bryta. Många hävdar att vi inte kan lägga det på andra länder. Men jag tänker ofta så här: vem tror att de kommer sluta bryta i Kongo för att man får bryta i Sverige?  Allt hör ihop.

–Det är ett problem om vi tror att vi ska kunna lösa världens efterfrågan av vanadin i Sverige på bekostnad av vår miljö när man samtidigt påstår att vi har världens bästa miljö-lagstiftning. Jag tycker det är helt orimligt.

Ohållbar livsstil

För att skapa en hållbar framtid tror Lisa Wanneby att de ekonomiska incitamenten för att återvinna metaller och mineraler måste öka.

Men hon tror också att vi i västvärlden måste vara beredda på att anpassa oss och inte överkonsumera produkter som innehåller sällsynta metaller i den grad vi har gjort hittills.

– Jag tror helt enkelt inte att den livsstilen som vi har i väst kan appliceras på hela planeten. I alla fall inte som det ser ut just nu, innan vi har slutna kretslopp av mineraler och metaller. Jag tror att vi behöver minska den jungfruliga brytningen på planeten och istället arbeta mer med återvinning och återtagande av metaller. Men det kräver både modiga beslut av våra lagstiftare och förändrade uppdrag till våra myndigheter.