För första gången tar både Kina och Indien plats högst upp på listan över de nationer som satsar mest pengar på sina försvar, efter den överlägsna ettan USA. Det visar en ny rapport från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri.
Världens två befolkningsmässigt största länder, som utkämpade ett krig om en gräns i Himalaya 1962, har sedan länge kämpat om positionen att vara den främsta militärmakten i Asien.
Enligt Sipris rapport om världens militärutgifter under förra året stod de fem länder i världen som lade mest på sina försvar under 2019 för 62 procent av de totala utgifterna. Länderna var i fallande ordning USA, Kina, Indien, Ryssland och Saudiarabien.
Kina satsade 261 miljarder dollar på militären under förra året, vilket motsvarar en ökning med drygt 5 procent jämfört med föregående år, medan Indiens utgifter steg med 6,8 procent och uppgick till drygt 71 miljarder dollar.
"Häpnadsväckande siffror"
Totalt lade världen motsvarande 1 900 miljarder dollar på militärutgifter under förra året – vilket innebär en ökning på 3,6 procent jämfört med föregående år. Det är den största årliga utgiftsökningen som Sipri rapporterat om sedan 2010.
– Oaktat allt annat är dessa siffror häpnadsväckande. Men i samband med en global pandemi har vi än större anledning att oroa oss, säger Tori Bateman vid fredsorganisationen American Friends Service Committee.
Han menar att världens länder i stället borde investera de enorma resurserna på andra sätt.
– I stället för att förbereda sig på destruktiva krig borde USA och alla länder i världen satsa på att skydda och förbättra livet för sina medborgare genom att investera i den offentliga sjukvården.
Nationell prestige
Natalie J. Goldring, expert på säkerhetsfrågor och verksam vid Georgetown-universitetet i USA, säger att siffrorna från Sipri visar hur allt för många länder – främst USA – felprioriterar i sina budgetar. Hon menar att många politiska ledare tycks anse att höga försvarsutgifter är viktigt för den nationella prestigen.
– För oss som vill se minskade försvarsutgifter framstår ledare som skryter om deras länders militära styrka ofta som representanter för en förgiftad maskulinitet.
Och där utgör Donald Trump ett tydligt exempel, enligt Natalie J. Goldring.
Uppfattar sig som hotade
Siemon Wezeman, forskare vid Sipri, säger till IPS att orsakerna till att Indien och Kina satsar allt mer på försvaret är att länderna uppfattar sig som hotade.
Enligt honom ser Kina på omvärlden med misstänksamhet, och det gäller även gentemot USA.
För Indiens del pågår en ständig konflikt med kärnvapengrannen Pakistan, samtidigt som landet enligt Siemon Wezeman också hyser oro för det stora och växande grannlandet Kina.
– Båda betraktar sig som stormakter, Kina till och med som en supermakt. Och båda tycks anse att statusen som stormakt delvis är beroende av militär styrka, säger han.
"Coronakrisen ett test"
Samtidigt står USA:s militärutgifter fortsatt i en klass för sig. Landet stod ensamt för 38 procent av de globala militärutgifterna under förra året, vilket är mer än vad de nio länder som ligger efter USA på topplistan spenderar tillsammans.
Natalie J. Goldring säger till IPS att ingen i nuläget kan säga vilka konsekvenser coronakrisen kommer att få på världens framtida försvarsutgifter.
– Coronaviruset innebär ett test för länders vilja att sätta befolkningarnas behov först. Men tyvärr kommer vi bara att kunna se resultatet i efterhand, då vi kan avgöra i vilken utsträckning länder valt att slussa över militära utgifter till att i stället bemöta människors akuta behov av mat, vatten, skydd, sjukvård och fysisk säkerhet. Att fortsätta som vanligt är inget alternativ just nu, säger Natalie J. Goldring.
Finanskrisen gav effekt
Siemon Wezeman vill inte göra några förutsägelser om framtiden, men betonar att covid-19 och dess effekter kommer att resultera i en svår ekonomisk kris.
– Detta kommer att påverka regeringars inkomster och prioriteringar. I många länder kommer antagligen satsningar på sjukvården, sociala utgifter och investeringar för att få igång ekonomierna igen att vara mer prioriterade än försvaret.
Han påpekar att detta blev effekten i samband med finanskrisen 2008–2009, och under slutet av 1990-talet. Samtidigt betonar Siemon Wezeman att medan delar av försvarsutgifter kan dras tillbaka snabbt – som inköp av ny utrustning, så är andra utgifter av mer långvarig art, vilket innebär att kostnadsminskningarna kan ta några år att genomföra.
