IN MEMORIAM. Första gången jag läste Kapten Nemos bibliotek var jag i 20-årsåldern. Det är en märklig bok, eljest skulle man kunna säga. Den liknade inget annat jag dittills läst, den hade ingen riktig början eller slut utan var som en mosaik, en karta av symboler som måste läggas samman för att förstås. Jag skrev en uppsats om Kapten Nemos bibliotek och sedan två andra uppsatser om Legionärerna, en dokumentärroman om tiden efter andra världskriget då Sverige lämnade ut 146 baltiska soldater till Sovjetunionen.
I helgen gick författaren till böckerna, Per Olov Enquist, P O kallad, bort. Jag vet ingen annan modern svensk författare som har hoppat över en så hög ribba som honom, och som har gjort det med sådan elegans. I hans romaner ryms en stor del av det svenska 1900-talet: väckelserörelsen, idrotts- och nykterhetsrörelserna och, förstås, inte minst socialdemokratin. P O var socialdemokrat i själ och hjärta, men han kunde också vara en skarp kritiker av det socialdemokratiska partiet, inte minst i Legionärerna.
Det finns en slags naiv hoppfullhet som genomsyrar Enquists böcker. En återkommande scen är hur han som barn ritade av allting i det gröna huset i Hjoggböle där han växte upp så detaljerat som möjligt och antecknade varje föremål i faderns notesblock. Som att världen vore möjlig att förstå om vi bara var noga med att få med allt och inte slarvade. Djupt i honom gnager insikten om att det kanske ändå inte går, att världen trots alla våra försök förblir skrämmande och obegriplig, ”men vilka vore vi om vi inte försökte”?
Per Olov Enquist var en väldigt skicklig iakttagare av världen, men han kunde inte riktigt nöja sig med att bara stå och se på, han ville också delta. Som journalist, men också aktivist, har jag många gånger kunnat relatera till hur han brottades med frågan om att opartiskt skildra ett skeende utan att ge avkall på känslan för det rätta. I Legionärerna beskriver han det som ”att samtidigt kunna vila i fostervattnet och se mekaniken. Att vara delaktig och uppmärksam på fakta. Att reducera inte sin känsla, men sin okunnighet.”
Han växte upp i ett strikt religiöst hem och religionen tar sig ofta väldigt speciella uttryck i hans böcker. Ofta blir Gud till något väldigt konkret – en gubbe med ett armveck som man kan krypa in i och vila. Om det är något som kännetecknade hans religiösa syn var det kanske hans tro på nåden, att även människor som gjort sig skyldiga till fruktansvärda brott förtjänar nåd och omtanke, som pojken i pjäsen I lodjurets timma som mördat ett äldre par och som får en katt att ta hand om.
Det grekiska ordet agape betyder kärlek till och från Gud, men det kan också betyda att älska andra människor oförbehållsamt. Det var en sådan kärlek som Per Olov Enquist ofta beskrev och längtade efter. I sin sista roman, Liknelseboken, skriver han i ett stycke om när Jesus bespisade femtusen människor med fem bröd och två fiskar, och sedan: ”Var det en dikt som handlade om kärlekens väsen: den växer om man delar med sig av den? Tänk om detta var sant.”
Om det finns en himmel hoppas jag att P O just nu vilar i Guds armveck och hör himlaharpan spela i telefontrådarna.
