I nästan hela mitt yrkesliv har jag verkat för att människor ska mötas. Anledningen är en grundmurad tro på att man genom att lära känna människor från andra kulturer, från andra generationer eller med andra åsikter utvecklar acceptans och empati och därmed minskar också rädslan för det främmande, oförståelsen för det som är annorlunda och grogrunderna för rasism. Något som är av största betydelse inte minst när krisen står för dörren och riskerna ökar för fruktan som leder till egoism och även, så småningom, våld.
På senare tid har mitt sätt att leva och förhålla mig till världen allt oftare ifrågasatts. Inte minst av klimataktivister. ”Hur kan du flyga i dessa tider?” Det är förstås en rimlig undran när utsläppen ökar och vår planets framtid hotas. Nu råkade jag dessutom befinna mig på resande fot samtidigt som coronavirusets effekter och åtgärderna mot dessa eskalerande. Det var en smula tärande, men också lärorikt. Nästan över en natt förvandlades den värld jag lämnat till något helt annat.
Såväl hotet mot vår jord som den nya sjukdomens utbredning får förstås effekter på mitt sätt att leva och hur jag tänker om resandet. Däremot förändrar det inget i min övertygelse om behovet av möten. I kristider ser vi hur både den ”goda” solidariteten och den ”onda” egoismen kan hämta näring i det som sker. Själv reagerade jag till exempel på att statsministern fick det att låta som att coronaviruset är ett problem för svenskar när det, naturligtvis, är ett globalt sådant och därför också måste behandlas på detta vis. Som ett rikt land med en massa verksamhet i länder med sämre ekonomiska förutsättningar har vi förstås dessutom ett större ansvar.
Har vi inte en öppenhet för möten och för andra kulturer riskerar vi att agera i virus-krisen som vi gjort med de flyktingar som flytt från krigsskådeplatser, förföljelse, hunger och naturkatastrofer. Det blir ett ”vi och dom-scenario” både inom och utom våra gränser, istället för den gemensamma solidaritet som borde vara den givna.
Bara för att vi själva nu för tillfället är hotade, kan vi inte stänga dörrarna för gemenskap, solidaritet och kärlek. Somligt kräver förvisso fysisk isolering. Våra sinnen måste vi dock fortsätta att hålla öppna och inkluderande.
Det finns en uppenbar risk att vi går ett samhälle till mötes med ökad kontroll, stängda rum och egoistiska värderingar om vi inte bejakar det öppna mötet också under denna svåra tid.
I DN den 22/3 läser jag om hur vi i framtiden kommer att ha möjlighet att ”DNA-matchas” när vi dejtar, bland annat för att utrota ärftliga sjukdomar. Det kan ju, till att börja med, låta vackert, men vad leder det till för samhälle i längden? Jo, ett stigmatiserande sådant där allt som avviker är farligt och blir än viktigare att utesluta. Dessutom tror jag att naturen kommer att slå tillbaka mot en sådan värld. Vår planet har inte mycket till övers för de monokulturer som människan i sin besinningslösa iver att skapa kontroll försöker avla fram. Det räcker att ta en titt på hur dåligt virkesåkrar med en typ av träd klarar en storm jämfört med en riktig blandskog, för att inse hur viktig mångfalden är, och det gäller givetvis också människor.
Vi måste kunna tänka flera tankar samtidigt även nu när rädslan sprider sig i både när och fjärran. Vår dödsfruktan får inte ödelägga vår lust att leva. Vi måste fortsätta att bejaka nyfikenheten. För min egen del fortsätter jag att tro på och att verka för möten, även om jag nu för en tid drar mig tillbaka till min skog och samlar tankarna bland ankommande sädesärlor, knoppande buskar och trumpetande tranor.
