Tydligen är det slut på toapapper i städernas affärer. Med risk för att skapa en anstormning så kan jag berätta att i den lilla lanthandeln i min närmaste tätort är hyllorna lika välfyllda som vanligt. Där jag bor är det normalt att ha en bal med toarullar i förrådet. Ingen har väl lust att behöva sitta och köra någon mil var och varannan dag, för att man inte lyckats klura ut vad man har för grundläggande behov? En säck potatis i matkällaren hör också till det gängse.

Jag erkänner att jag är något av en prepper. Det är en av anledningarna till att jag valt att bo på landsbygd. Det känns helt enkelt tryggt att ha en kakelugn, vedspis och en trädgårdsodling som kan hålla mig och min familj mätt och varm. I dessa hysteriska corona-tider tydliggörs den bristande krisberedskapen som på många sätt är inbyggd i urbana miljöer. Självklart är risken för smittspridning större i tätbebyggda områden. I skrivande stund är antalet insjuknade i COVID-19 enligt Folkhälsomyndigheten betydligt fler per capita i storstadsregionerna än i norrlandslänen. Undantaget är de bättre bemedlade stockholmarnas sportlovs-favorit: Jämtland.   

Är det inte dags att vi synar urbaniseringsivern i sömmarna? Den har ställt till nog med oreda vid det här laget. Det största problemet jag ser med att fler och fler människor blir storstadsbor är att färre och färre av oss har en direkt relation med naturen. När jag säger relation så menar jag inte upplevelsen av att vistas på natursköna platser. Visst är det underbart och helande – men om relationen inte sträcker sig längre än dit så handlar det om en objektifierande relation där naturen ska vara en vacker kuliss. Jag syftar istället på den ömsesidiga relation som uppstår när du får fingrarna smutsiga av att ta emot någon av naturens gåvor och i samma stund förändrar platsen. Kanske har din skörd (och drill) ändrat näringsbalansen och förutsättningarna för vad som kan växa just där? Kanske har du gynnat eller minskat den biologiska mångfalden? I staden fördunklas den relationen av alla mellanhänder. Miljökriserna riskerar därför att bli abstrakta för invånarna i statsmaktens centrum.   

Ett kanske ännu större problem med idén att vi ska flytta dit jobben finns är att det distanserar mänskliga relationer mellan nära och kära. Vi rycker upp våra egna rötter och försätter oss själva i diaspora. Själv valde jag som 18-åring att flytta från betonggetto till odlingslandskap, för att återknyta med grundförutsättningarna för min existens. Men med det blev avståndet desto längre till gamla vänner och familj. Ett moment 22 för en som vill vara omgiven av både naturen och släkten i stan.

I min föräldrageneration så hade nog de flesta fortfarande sina föräldrar på kort avstånd när de fick oss barn. De förstod nog inte vilken otjänst de gjorde oss när de lät inpräntas att vi behövde “flytta för att bli något”. Hur tungrott det är att ha småbarn utan den äldre generationen nära till hands. Vilket tryck det skapar på parrelationen. Eller som min vän uttryckte saken “Ända sättet att kunna ha en fungerande kärleksrelation och småbarn blir att skilja sig och skaffa en ny, så den andra föräldern får ta barnen varannan vecka”.

Med en politisk sväng till ökad krisberedskap och en skattepolitik där regioner får behålla större del av de värden som tas därifrån, så tror jag att även demografi-kurvorna kommer att svänga. Själv hoppas jag att den dagen mina egna småttingar blir stora så kommer det anses coolare att stanna än att lämna. För det är en lyx för människan att få slå rot.