Till skillnad från Roy Scranton som menar att vi är körda och att det inte finns någon chans att rädda världen, är Safran Foers bok en uppmaning till att fortsätta kämpa. I bokens första del lyfter han fram hur otroliga och till synes osannolika händelser faktiskt kan ske i extrema situationer, som historien om en person som lyckades lyfta bort en 2000 kilo tung bil för att rädda livet på en annan person. Men han erkänner också vår svårighet att ta klimaförändringarna på allvar, eftersom vi tycks ha så svårt att känna det där direkta hotet och veta vad vi ska göra. Klimatkrisen är, för att använda hans egna ord, ingen bra historia. ”Den lyckas inte omvända oss. Inte ens fånga vårt intresse.”

Förespråkar veganskt

Det är vi som är klimatet är också en bok om vår köttkonsumtion och djuruppfödningens påverkan på miljön (på engelska heter boken We are the weather: Saving the planet begins at breakfast). Safran Foer, som även skrivit boken Äta djur om djurindustrin och köttätande, är en stark förespråkare för att vi borde gå över till en vegansk kost och att denna handling är den enskilt viktigaste vi kan göra för klimatet.

Det dröjer dock 72 sidor in i boken innan han avslöjar det för läsaren (men har man läst baksidestexten vet man vad som väntar). Safran Foer säger själv att det är för att inte skrämma bort läsaren. Det är tydligt att ”köttfrågan” är oerhört kontroversiell i USA, kanske i ännu högre grad än vad den är i Sverige, kanske är det också därför han är så tydlig med sina egna brister, han vill inte bli utdömd som någon moralpolis.

En lysande berättare

Styrkan i Det är vi som är klimatet ligger framförallt i berättandet. Safran Foer är verkligen en lysande författare, oerhört skicklig på att väva ihop det personliga med det allmängiltiga och att dra paralleller mellan nutiden och händelser ur historien. Därför känns det så synd att han i en av bokens fem delar helt frångår berättandet och ägnar sig åt faktarapande. ”Hur det största döendet kan förhindras” består bara av listor med fakta av typen ”60 procent av alla däggdjur på jorden är djur som föds upp för att ätas”.

Det är många viktiga faktauppgifter som kanske är nödvändiga för att vi ska förstå allvaret, men han hade utan tvekan kunnat lyfta fram det på ett elegantare sätt. Det är min ena invändning.

Den andra är att det, trots det uttalade syftet med boken, blir lite väl mycket om köttätande och lite väl lite om andra klimatåtgärder i en bok som trots allt gör anspråk på att förklara hur vi ska rädda världen. Om det stämmer att djurhållningen står för 51 procent av världens samlade klimatutsläpp (Safran Foer argumenterar i ett appendix för varför den siffran är mer trolig än 14,5 procent som hävdas i andra forskarrapporter) så är det såklart logiskt att ägna mycket utrymme åt detta. Men jag hade önskat att han lite mer kunde gå in på andra klimatproblem som våra resemönster, vår energikonsumtion med mera.

Boken hade också tjänat på om han lyfte fram skillnaderna i olika typer av köttkonsumtion i olika delar av världen eftersom det trots allt kan vara relativt stora skillnader.

Både filosofisk och pragmatisk

Dessa invändningar till trots är det en väldigt viktig och omskakande bok som jag verkligen vill rekommendera till alla. Safran Foer lyckas på något sätt både vara filosofisk och pragmatisk. Hoppfull men utan att blunda för hopplösheten. Vi har alla chanser att verkligen göra något, men det gäller att inte bara inse det utan att också verkligen tro på det och sist men inte minst, att agera. Som han skriver i ett väldigt fint stycke mot slutet: ”Det är svårt att bry sig om miljontals liv; det är omöjligt att inte bry sig om ett liv. Men vi behöver kanske inte bry oss om något av dem. Vi behöver bara rädda dem.”