I Hammarö kommun här i Värmland där jag bor rapporterades det om en man som uppträtt hotfullt mot personalen på ett apotek vars alko-gel tagit slut. Personalen såg sig tvungen att larma polisen. Inte för att jag vill försvara personer som beter sig illa eller till och med hotar en i sammanhanget tämligen oskyldig apotekspersonal, och inte heller för att jag anser handspritsfrågan vara den mest avgörande dagsaktualiteten, men hur hade det varit om Sverige som land haft en högre grad av självförsörjning? Återaktualiserar inte nuvarande globala kris den frågan en smula? Munskydd, latexhandskar, respiratorer… ? Jag tror det. Några rödnästa värmländska gubbar med bubblande hembrännare i källaren skulle ju i nuvarande läge kunna göra mer för landskapsfriden än hela den nyliberala världsordningen verkar vara förmögen.

Den gamle liberale nationalekonomen David Ricardo beskrev i sin tes om komparativa fördelar hur länder tjänar på att specialisera sin produktion. Ett land framställer kläder, ett annat synålar – de handlar med varandra och alla blir nöjda. Moderna tiders nyliberaler har hängt på den där tråden och dragit den till sin spets. I vår moderna värld importerar de flesta länder det mesta de behöver. Graden av självförsörjning har fallit i samma takt som den nyliberala globaliseringen har stigit. Detta vore kanske ett bra system om jordens resurser vore oändliga, om klimatproblemet bara var en illistig konspiration uttänkt av smygkommunistiska journalister, om inte pandemier existerade.

Vad var det egentligen för fel på staten? Varför fick hela världen plötsligt för sig att den var en dålig idé? När det verkligen krisar kommer ju ändå alla löpande med svansen mellan benen och ropar på statens hjälp. Kantrade banker låter mistluren ljuda, vrålar ut sitt aggressiva ”MAYDAY”, med krav på nödhjälp. Eller som nu, när staten går in med hjälppaket på en halv triljon kronor till det näringsliv som i vanliga fall efterlyser samma stats nedmontering.

Jag är inte någon motståndare till handel, bara till oreglerad handel. Till frihandel som ett mål i sig. Till att vi låter oss svepas in i den förföriska sårbarhet som det innebär att bli alltför beroende av att en alltför stor del av de varor vi är beroende av kommer utifrån. Kaffe kan vi omöjligt odla på egen hand. Brödrostar kan gärna någon annan få tillverka, om det görs schysst mot arbetare och miljö – de fyller knappast någon samhällsbärande funktion. Men vårt dagliga bröd, kläderna på kroppen, sjukvårdsmateriel…?

Och vad vore egentligen felet med en statlig produktion? Människor behöver ju både jobb och – vad det verkar – handsprit, så varför skulle man inte kunna betjäna båda behoven med en produktion ägd av oss alla, tillsammans? Svaret stavas naturligtvis att de eventuella vinsterna av ett sådant projekt inte lika enkelt skulle kunna matas uppåt genom någon nyliberal makroekonomisk näringskedja, slutandes sina dagar på ett bankkonto tillhörande någon av vår planets ytterst få miljardärer.

Om inte staten, så i alla fall lokalproduktionen. Om inte Statens alkogelaktiebolag (SAAB), så låt oss åtminstone slå ett slag för hembränneritraditionen. En puttrande spritfabrik i varje by. Allt i den lokala handhygienens tjänst. De komparativa mänskliga fördelarna borde tillåtas att väga åtminstone lika tungt som den nyliberala globaliseringens rent ekonomiska fördelar.