En osäker livsmedelsproduktion som en följd av klimatkrisen, oljeföretag som lägger enorma summor på politisk påverkan och klimatförnekande auktoritära högerpopulister. Det är några av utmaningarna för demokratin som lyfts i Upphettning – Demokratin i klimatkrisens tid.

Boken är en del av ett forskningsprojekt på Chalmers tekniska högskola med syftet att undersöka varför klimatvetenskapen inte tas på allvar och det är mycket intressant läsning för alla som någon gång ställt sig den frågan.

Forskarna Daniel Lindvall (sociologi), Kjell Vowles (klimatförnekelse och nationalism) och Martin Hultman (energi, klimat och miljö) gör här en omfattande kartläggning av klimatpolitikens tillkortakommanden, om den organiserade klimatförnekelsens framväxt – finansierad av fossilindustrin – och hur det kommit sig att konservativa, nationalister och högerpopulister har varit så snabba att anamma den.

De skriver bland annat: ”Vår förståelse och vår oro inför vad som sker handlar inte om kunskap eller en förnuftsmässig reaktion på de fakta som presenteras utan om vilka vi är, om vår inställning i centrala värderingsfrågor och om vår ideologiska hemvist”.

De går också igenom forskningen om både psykologiska och sociologiska mekanismer bakom förnekelse och ger en rad tankeställare för hur klimatfrågan kan kommuniceras för att nå fram till de grupper som är skeptiska i dag.

Så vad finns det för möjligheter för klimatfrågan att få ett politiskt genomslag, innan det är för sent? Författarna hänvisar till de stora folkrörelser som funnits genom tiderna och menar att de ungdomsrörelser som vuxit kraftigt på senare år kan få effekt.

Det finns redan tendenser på att allt fler konservativa – både republikaner i USA och nationalister i Europa – börjar inse att de kanske inte nödvändigtvis gynnas av fortsatt förnekande.

Författarnas slutsats är att vår bästa chans att vända utvecklingen är i de länder där vi har en stark demokrati och att den till och med kan stärkas genom en omställning, där de stora energibolagens makt minskar.