Världens största regnskog sprider sig över nio nationer i Latinamerika. Detta innebär att ett flera tusen år gammalt bibliotek av jordens biologiska mångfald är beroende av politiken hos nio olika regeringar, nio olika konstitutioner och nio olika ekonomier som tävlar mot varandra. Vart fjärde eller vart femte år har dessutom dessa styren möjligheten att ändra sina kortsiktiga politiska ambitioner efter vad folket för stunden bekymrar sig över, utan tankar på långsiktiga planer. Idéer om internationella miljölagar utmanar historien och föreslår en framtid i grönt.

Om naturen hade talan hade Jair Bolsonaro suttit i fängelse. Den gamla militären som styrt Brasilien sedan början av 2019 såg under det året gigantiska områden av Amazonskogen brinna upp, delvis som ett resultat av ett löfte att utöka lantbruksmarken för Brasiliens jättar inom kött- och sojaindustrin. I början av februari 2020 lade presidenten dessutom in ett lagförslag som vill öppna upp skyddade områden av regnskogen för gruvdrift. Problemet är inte bara att vi förstör ett enastående naturligt under, som borde bevaras för sitt egenvärde men också för vår överlevnad, utan dessutom att marken som väntar efter avskogningen är bland den minst bördiga på jorden. Marken blir relativt infertil efter bara något år, vilket snabbar på avskogningen i en tragisk cirkel av förluster av denna essentiella regnskog.

Lyckligtvis finns det aktiva initiativ till de globala lösningar som miljöpolitiken är i behov av. I dagens samhälle finns inga internationellt bindande skyldigheter att värna om naturen, inga överenskommelser nationer emellan. Dock cirkulerar en deklaration om naturens rättigheter som likt deklarationen om mänskliga rättigheter har potentialen att skydda liv som inte har en egen talan i våra samhällen. En annan rörelse talar om ecocide, ett internationellt initiativ som vill göra storskalig miljöförstöring, likt den vi ser i alla hörn av Amazonas regnskog, olaglig.

Begreppet ecocide användes för första gången på den internationella arenan vid världens första miljökonferens ordnad av FN i Stockholm 1972. Det var vår alldeles egen Olof Palme som talade om storskalig miljöförstöring i sitt invigningstal. Om vi spolar fram i historien till 1998, då den internationella brottsmålsdomstolen bildades i Rom, var det tal om att ecocide skulle bli det femte internationella brottet mot fred i domstolens grunddokument, tillsammans med folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Tyvärr ströks förslaget och miljöförstöring förblev lagligt. Hur hade naturen sett ut om de 123 länder som godkänt avtalet varit tvungna att anpassa sig efter en internationell miljöskyddslag? De nio nationer som har Amazonas öde i sina händer är alla delar av avtalet.

Under det senaste decenniet arbetade den välkända advokaten och miljökämpen Polly Higgins, som till mångas sorg gick bort 2019, med att informera världen om möjligheterna till internationell miljölagstiftning. Kvinnan, som i dag är en ikon inom miljöaktivism, betonade starkt vilka intressen som såg till att ecocide aldrig blev en global lag när den internationella domstolen bildades. Utan förvåning konstaterades att länder vars inflytande strök förslaget var oljejättar som Storbritannien och USA.

Att vilja värna om den levande planet som vi lever på, att förstå att vi är organismer som inte lever ovanpå vår natur utan består av och i den, att inse att skada naturen innebär att skada oss själva: när vi låter gruvdriften smutsa ner vatten med tungmetaller som leder till missbildade barn eller när vi lever i städer vars luft färgar våra lungor svarta. Då kan vi inte längre undgå att vår egen hälsa är beroende av en frisk natur. En natur vars vattendrag, regn, skogar och landskap inte känner till våra statsgränser. Det är på tiden att vi skapar internationella överenskommelser som skyddar vår miljö, oavsett vilka politiker som drar i trådarna under kortsiktiga men möjligen förödande perioder av makt.