Alla som har stiftat bekantskap med Sara Granér tidigare, till exempel i Landet fria tidning eller Syre där hon har publicerats regelbundet, lär känna igen sig i Allas lika mellangärde. De patenterade och groteska figurerna med spretande fingrar, utåtstående öron och långa armar känns igen, likaså hennes ofta ganska enkla humor som ändå känns så unik i mötet mellan ord och bild.

Det är något med det absurda vansinne som målningarna utstrålar och den avväpnande ”pappahumorn” som den kallas i den korta baksidestexten. En ugn som står i ett oväder med texten ”ugn i stormen” låter kanske inte så kul på papper men blir på något sätt vansinnigt roligt i kombination med målningarna. Tycker jag. Jag föreställer mig att man behöver ha en viss typ av humor för att uppskatta Sara Granér, annars är risken stor att det här faller platt till marken.

Flera av Sara Granérs tidigare album som All I want for christmas is planekonomi och Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera har varit tydligt samhällskritiska, i Allas lika mellangärde har hon lämnat den rättframma satiren, om den överhuvudtaget finns här så är den ganska väl dold. Det betyder inte att det inte finns bilder här som går att tolka som samhällskritik om man vill men det är inte lika uttalat som i tidigare verk.

Rockbandet Bob hund har döpt en av sina låtar till ”Världens bästa dåliga låt”, jag funderar på att utnämna Allas lika mellangärde till ”världens bästa dåliga bok”. För den är på sätt och vis väldigt ”dålig” – ordvitsarna är rätt simpla, målningarna naivistiskt barnsliga – men någonstans är det också detta som gör den så bra. I vår putsade värld av ordning och leda håller Sara Granér upp en spegel som gör att man kan skratta även åt det mest bottenlöst sorgliga.