Veckan som har gått har bjudit på starka känslor. Mycket starka känslor. Främst i spåren efter en dokumentär i SVT om Josefin Nilsson som berättade om den misshandel som skådespelaren Örjan Ramberg utsatt henne för. Han fanns skyldig, men fick en villkorlig dom. Nu verkar hans karriär vara över, på Dramaten åtminstone.
Men Ramberg väl har redan avtjänat sitt straff och därmed betalat sin skuld till samhället? Ja. Så fungerar det i Sverige. I en rättstat. Rätt många människor har begått olika brott och det skulle bli kaos om vi skulle hindra dem från att leva normala liv efter att de avtjänat sina straff.
Jag tror på förlåtelse, straff är meningslösa annat än som hämnd om inte också förövaren för upprättelse. Ett juridiskt system måste erbjuda möjligheten att börja om, både för offer och förövare, men ingen vill hindra Ramberg från att utöva sitt yrke och det är inte hans yttrandefrihet eller några andra rättigheter som kränks. Jag och en massa människor vill helt enkelt inte pröjsa hans lön längre. Och vi, folket, är hans arbetsgivare.
Dramaten är Sveriges nationalscen. Det kan få räcka med att grova patriarkala värderingar regerar i många av de klassiska pjäser man sätter upp, den traditionella manligheten har sina hängivna anhängare överallt i konstvärlden ändå, det behövs inte statsbidrag till sånt.
Men det viktigaste arbetet borde vara att rensa stället från toxisk manlighet. Konstnärer, i synnerhet manliga sådana, får alldeles för ofta bete sig sig gubbigt med hänvisning till genialitet. Man måste ge en kreativ människa svängrum? Nä, det måste man inte! Den allra mesta konsten görs av respektabla, kloka människor som inte misshandlar och våldtar, precis som i andra branscher.
Jag skulle så gärna se en genomlysning av institutionen. Inte bara journalistiskt, utan också en intern, rejäl och medveten process, med tungt feministiskt understöd.
En av svensk teaters stora patriarker August Strindberg skriver i sin dikt Esplanadsystemet:
”Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”
Varför inte? Kanske en time out? Stäng stället ett tag och börja från början. Koppla in ett gäng bra terapeuter och feminister. Ta chansen att göra rent hus med gubbigheten och göra Dramaten till en levande scen i folkets tjänst. Då duger det inte om minst hälften av oss har anledning att vara rädda för den som står på scenen.
Risken är att det inte blir så. Nån ny sorglig liten bitter pojke i för stor kropp hoppar säkert in. Tar tacksamt chansen att ta ut sina tillkortakommanden på sina kollegor. Som en trollkonst förvandlar sedan övergreppen till konst i skydd av tystnadskulturen.
Ändå. Tänk vad kul det vore om ett pluralistiskt gäng unga teatermänniskor fick ta över ett tag! Då skulle jag börja gå på Dramaten igen.
SVT:s Korrespondenterna har varit i kurdiska fångläger för att träffa svenskar som levt i kalifatet. Inga änglar direkt. Människor som åtminstone accepterat extremt våld, också sexuellt, mot dem deras ledare ser som fiender till den enda sanna tron. Nu gråter de i teve och vill komma hem igen. Provocerande? Självklart.
Men jag tycker att det är självklart att de ska hem. Jag vill att de ställs inför en riktig domstol, straffas och framförallt får vård. De är svenska medborgare, jag ser större faror i att börja villkora medborgarskapet. Döm och vårda. Kanon.
Varför har jag förstående för ett gäng massmördare och inte en skådespelare som visserligen betett sig brutalt, men inte haft ihjäl någon, vad än upprörda människor på nätet skriker?
Till att börja med handlar det om att skydda andra, det vore sämre att låta människor som behöver vård gå fria. Krigarnas hemländer har dumpat ansvaret på bland annat kurdiska grupper som håller tusentals IS-krigare och deras familjer fångna.
Inte mycket till internationell solidaritet.
I såna här situationer handlar det rätt lite om att ett fängelsestraff ska avskräcka individen från att begå samma brott igen. Det handlar snarare om omgivningens säkerhet och om att visa att de har agerat på ett oacceptabelt sätt.
Så är det ju med Ramberg också, det viktigaste måste vara att skydda eventuella offer i framtiden. Dels genom att berätta vad han har sysslat med, dels genom att se till att han inte längre får utnyttja en av landets viktigaste scener.
Få människor säger att det är okej att misshandla kvinnor och barn. Kulturella värden är inte alltid entydiga och uttalade. De vidarebefordras utan att formuleras. I gester, attityder, genom det som inte sägs och görs, och konsten är viktig som förmedlare av ideal. Den kan få oss att både lära oss att bli tolerantare, genom att erbjuda möjligheten att se världen ur någon annans perspektiv, och ge oss kraft att stå emot omänskliga värderingar. Självklart har en människa som misshandlar någon en skev bild av hur en kärleksrelation ska se ut och med största sannolikhet läcker det ut i vår kultur. Sånt ska motarbetas, med schyssta medel.
Känslorna är starka och hatet stort. Men ingen vill ta ifrån Ramberg hans medborgarskap. Ingen vill skicka honom till fångläger. Däremot verkar det vara något slags politisk nödvändighet att låta svenska barn dö i fångläger. Förutom att det är en skandal i sig är det ett hot mot fundamentet för vårt samhälle.
Problemet lär inte upphöra för att politikerna vägrar ta i det. Snarare riskerar läget att låsa sig under lång period och vi får ett nytt Guantanamo. Med barn i. Och det är inte bara en humanitär katastrof, det hotar också det goda samhället, om det nu finns nåt sånt kvar.
Vi lever i ett samhälle som är baserat på individuella rättigheter och skyldigheter som har kämpats fram under sekler av politisk och facklig kamp. Det feodala samhället byggde på kollektiva identiteter och det liberala samhället var ett nödvändigt uppror mot detta.
Ingen ska behöva säljas som slav på grund av en släktings skulder. Skulder ska inte kunna ärvas. Självklara principer för de flesta, men med fascismens intåg i den svenska riksdagen visar sig det fula feodala trynet sig igen. Vi ska återigen underordnas kollektiva identiteter och tas ifrån våra grundläggande rättigheter som individer. Det är livsfarligt. Ett brott mot själva idén med en rättsstat, ingen ska straffas för någon annans brott.
Det är skamligt. Det spelar ingen roll vad deras morsor och farsor har gjort. Ungarna ska hem till Sverige! Tanken att föräldrarna får skylla sig själva om deras barn dör är av exakt samma karaktär som de tankar som fick föräldrarna att ansluta sig till en pervers mordmaskin. Vad kan en sån tanke då inte göra med det svenska samhället?
P.S. Men en sak blir jag inte klok på. Hur klarade sig Ramberg genom metoo? Säger en hel del om hur patriarkala värderingar sitter hårt i väggarna på en del ställen. Jag får hoppas att det inte berodde på att Dramaten lyckades mörka problemet! D.S.
