För befolkningen i den höglänta regionen Puna i Argentina har bristen på vatten alltid varit ett stort problem – som förvärrats av klimatförändringarna. Men nu har livet förbättrats tack vare ett system där vatten från bergsglaciärer leds ned till lokalbefolkningarna.
Puna är beläget 4 000 meter över havet och de färger som dominerar landskapet är olika nyanser av brunt och gult.
– När jag var yngre brukade vi få gå en eller två timmar till bergen för att hämta vatten. Och eftersom vi inte hade några dunkar eller hinkar bar vi tillbaka vattnet i väskor gjorda av fårskinn, berättar Viviana Gerónimo.
Hon är 50 år gammal och tillhör ursprungsbefolkningen kolla, är mamma till fem barn och bor i byn Hornaditas de la Cordillera, som ligger nära gränsen till Bolivia.
I Punas höglänta ökenlandskap regnar det nästan aldrig. Befolkningen här lever främst på att föda upp boskap, men inte kossor eftersom betesmarkerna är för dåliga. I stället föder Viviana Gerónimos familj, liksom många andra, upp getter och lamor – djur som är anpassade till det karga området. Men inkomsterna från djuren är numera så låga att de flesta familjer främst föder upp dem för sin egen konsumtion.
”Brukade komma mer regn”
Torkan har alltid varit ett problem i regionen. Men lokalbefolkningen säger att det har blivit värre med tiden.
– Tilllgången på vatten har alltid varit det största problemet, men våra äldre släktingar säger att det brukade komma mer regn förr i tiden. Tidigare brukade dammarna torka ur i juni eller juli, men nu är de torra redan i mars eller april, säger Ricardo Tolaba, som också bor i Hornaditas de la Cordillera.
Tack vare satsningen på att distribuera vatten från stenglaciärerna har ursprungsbefolkningarna i ett flertal byar i regionen fått ett betydligt bättre liv. Vattnet kommer från den is som ligger frusen högre upp i bergen.
Med statligt stöd från har lokalbefolkningen byggt ett system med nedgrävda vattenledningar som löper ner för bergen i många kilometer och med hjälp av gravitationen skapar det tryck som krävs för att vattet ska nå fram till ett antal byar i regionen.
Vatten lagras i tankar
Julio Sardina, som arbetar med att hjälpa familjejordbrukare för myndigheternas räkning, berättar att vattenbristen länge var ett mycket svårt problem.
– De hade inte tillräckligt med vatten till sin boskap. En del ville odla grödor, men kunde inte på grund av vattenbristen, berättar Julio Sardina för IPS, medan han visar runt i de byar som ingår i satsningen.
Färden mellan de olika byarna går längs mycket dåliga grusvägar.
Pengarna för satsningen kom via ett statligt program, men Julio Sardina understryker att det från början slogs fast att lokalbefolkningen själva fick stå för arbetet med distributionsnätet.
– Lokalbefolkningarna fick organisera sig och det ledde till starkare band mellan dem, eftersom många familjer lever långt ifrån varandra, berättar Julio Sardina.
Genom satsningen har närmare 600 människor nu fått tillgång till vatten. Väl framme i byarna lagras vattnet i tankar, varifrån vissa ledningar går vidare in till befolkningarnas hus eller fram till boskapens vattentråg.
Men den största nyttan gör vattnet för jordbruket, som tidigare alltid har begränsats av vattenbristen.
Befolkningen ska kunna bo kvar
David Quiquinte, som också bor i byn Hornaditas de la Cordillera, berättar att de var tvungna att gräva långa diken för att se till att vattenrören inte ska frysa i samband med de kalla vintrarna.
– Hela lokalbefolkningen var engagerade i arbetet i nästan sex månaders tid, berättar han.
Vattendistributionen är en del av en satsning för att göra det möjligt för befolkningen att kunna bo kvar, i stället för att tvingas flytta in till städerna
– Jag är en av många som gav mig av för att söka arbete i andra delar av Argentina, men som sedan kom tillbaka. Och jag är övertygad om att vi nu har de resurser som krävs för att de unga ska stanna kvar här. Tack vare det här projektet har saker och ting börjat förändras, berättar Ricardo Tolaba.
