När belgiska paralympics-stjärnan Marieke Vervoort härom veckan tog farväl av världen med aktiv dödshjälp kom jag att tänka på Kim. Jag lärde känna honom för några år sen efter att han nyligen diagnosticerats med en sjukdom som bryter ner nervsystemets celler. Han var dödsdömd men njöt av livet fullt ut. Av samhället önskade han bara ett; assisterad dödshjälp innan förmågan att själv andas upphörde.
Kims förnekades sin sista önskan. I Sverige är dödshjälp förbjudet och Kim hade inte råd att dö i ett land där det är lagligt. När tiden var inne tog han saken i egna händer. Det gick åt pipan, suicid är ett riskfyllt projekt.
Allvarligt skadad hospitaliserades Kim återstående delen av sitt liv, hans värsta mardröm infriades. Långsamt kvävdes han till döds till följd av sin sjukdom. Vi behöver inte tvivla på att det var ett plågsamt sätt att dö.
Radiodokumentären Sista resan – om assisterat självmord från 2013 handlar om makarna Ingvor och Erkki som båda drabbats av dödligt progressiva sjukdomar. De har sen några år tillbaka haft kontakt med en självmordsorganisation i Schweiz och med tre års mellanrum reser de dit för att avsluta sina respektive liv. I dokumentärens två delar följs först Ingvor och sen Erkki under livets sista dagar, tills de drar sina sista andetag på företaget Dignitas klinik. Frivilligt, efter omständigheterna.
Det finns sämre sätt att dö, än på det som Ingvor och Erkki valde.
Frågan om dödshjälp har i Sverige diskuterats av och till genom åren, ofta med ensidiga för- eller motargument mellan vilka debatten kört fast, infekterats och dött. Bland riksdagspartierna vill inget parti utom Miljöpartiet utreda om dödshjälp ska tillåtas, och nyligen röstade Moderaterna nej till att utreda frågan vidare. Det är fegt och ignorant, men även inkonsekvent. Inom inget annat område ifrågasätts myndiga människors mentala kapacitet som när det gäller viljan att dö.
Den 17 oktober, dagen innan förslaget om en dödshjälpsutredning röstades ner på Moderaternas stämma, argumenterar överläkare Gunnar Eckerdal, specialiserad i palliativ vård, mot dödshjälp i Göteborgs Posten. Han varnar för att läkare medvetet eller efter felbedömningar kan avsluta livet på fel patient, så hellre ser han att man satsar mer på palliativ vård. Som att det inte går att förebygga felbedömningar, som att vi inte kan ha både dödshjälp och god palliativ vård. Som att det inte finns fler Kim, Ingvor eller Erkki som vill dö på egna villkor istället för i Eckerdals palliativa försorg.
Jag undrar hur många Kim som överläkaren själv har sederat terminalt, i brist på andra möjligheter att dö. Och jag undrar vems intressen han egentligen företräder, med en månadslön som säkert toppar summan Ingvor och Errki gav för att genomföra sin sista resa, pengar som Kim inte hade.
Funktionsrättsaktivister varnar för att legalisering av assisterad dödshjälp riskerar drabba personer som inte vill dö, om de fick bättre samhällsstöd, vård, tillgänglighet etcetera. De pekar ut Belgiens dödshjälp för svårt sjuka barn och Hollands dödliga injektioner till psykiskt sjuka som skräckexempel. Det är viktiga perspektiv att beakta när rättigheter för dödshjälp ska utformas, men inte skäl att kväva debatten och förneka andras rättigheter.
I Schweiz, Tyskland, Kanada och i vissa delstater i USA, där den så kallade Oregon-modellen praktiseras, erbjuds dödshjälp bara till dödssjuka, med beslutskapacitet och frivillighet som grund.
Det är ohederligt att blanda ihop vitt skilda självmordsmodeller.
Etiskt sett är dödshjälp mindre komplicerat än abort, skriver läkaren och författaren P C Jersild, länge verksam i Statens medicinsk-etiska råd, i efterordet till Haider Warraichs Den moderna döden. De båda läkarna kan från sina professioner vittna om värre tillstånd än döden. Jag har själv sett att de finns.
I ett sekulariserat land som Sverige borde döden kunna debatteras och hanteras bättre.
Om du varit Kim, hur hade du velat dö?
