Det var säkert inte länge sedan som du hörde eller läste följande ord och/eller fraser: att det är extremt angeläget att ”skapa jobb”. Jag har hört det rätt många gånger nu. Såväl privatpersoner som näringslivsfolk och politiker babblar om det, hur viktigt och bra det är. Men vad betyder det egentligen? Och det är, menar jag, ett bra exempel på hur man döljer och undviker att ta tag i reella problem och bra lösningar. Det är detta jag kortfattat ska diskutera.
Att ”skapa jobb” betyder i verkligheten att antalet anställningar kommer att öka. Detta när vi av flera skäl behöver minska konsumtionen och därför kan minska produktionen. Ett skäl är miljöargumentet och det väger givetvis mycket tungt. Varje människa med förståndet i behåll torde förstå det. Men tyvärr blir jag ofta pessimist när någon i positiva ordalag talar om att ”shoppa” och när jag av tillfälligheter hamnar på en plats där det vimlar av butiker som säljer, ofta helt onödiga, varor. Här kan man se folk passera med flera kassar proppade med saker från någon av dessa affärer.
Kanske låter jag som en gnällspik men det struntar jag i. Det finns gott om goda miljöargument jag skulle kunna räkna upp här. Så säger till exempel forskaren i hållbar konsumtion Magnus Lehner att ”En av lösningarna på klimatkrisen är att nå ett samhälle där det jobbas mindre.” (Sydsvenskan 24/8 2019) Och i Dagens Etc skriver Anna-Maria Carnhede att ”[de] arbetskritiska vindarna har börjat mojna. En vänster med blicken vänd mot framtiden har ett ansvar att driva frågan – även när medvinden avtar.” Och tyvärr, vinden tycks avtaga och det är hög tid att få den att börja blåsa.
Minskad konsumtion är alltså nödvändigt. Och om och när det blir verklighet betyder det så klart att produktionen minskar. Vilket i sig betyder att vi inte ”skapar jobb” utan minskar antalet anställningar. Eller, som ett vettigare alternativ, minskar arbetstiden till att omfatta tiden för nödvändigt slit. Vad som är ”nödvändigt” är givetvis en komplicerad fråga och jag pläderar inte för en så kallad ”behovsdiktatur” som vi hade i de gamla öststaterna där ett antal byråkrater och politruker beslutade vad folk skulle kunna köpa i det lilla antal butiker som fanns.
Nästa steg borde vara att hitta rättvisa och demokratiskt acceptabla former för att dela upp det nödvändiga slitet sinsemellan.
Allt detta kan låta som en utopi men jag skulle vilja se det som en början på en diskussion om den omställning som måste komma till stånd på grund av både frågorna om miljön och en jämlikhet där alla bidrar utifrån sin förmåga och kan införskaffa det hon behöver.
