Människan är lite som jäst. Om vi släpper ner lite av denna vår favoritsvamp, alla kategorier, i ett slutet kärl med sockerlag, kommer den att föröka sig i det närmaste exponentiellt. Men flertalet av cellerna dör då sockret tar slut, och/eller av den alkohol de själv har skapat. Människan använder, precis som jästen, de energislag som är lättast tillgängliga för oss. Vårt antal växer. Men resurserna är ändliga, och fångade som vi är i ett slutet system riskerar vi att dö av de restprodukter vår framfart skapat.
Ett sork- eller grodår uppstår när ett antal gynnsamma förhållanden samspelar på ett sätt som gagnar just sorkar eller grodor. Populationen exploderar. Det finns många exempel på liknande företeelser i naturen. Tillgången på föda – energi – ett milt år kan få den nordamerikanska vildrenen att öka kraftigt i antal. Men så kommer bakslaget i form av en hård vinter eller dålig sommar. Antalet renar, sorkar eller grodor dyker. Vad oss människor anbelangar upphör inte vårt energibehov vid sådant vi kan tugga på.
Gödsling, plöjning, harvning, bekämpning, skörd, torkning, transporter, förädling och mellanhänder. Konsumenten ska ta sig till butiken och hem. Och för att kunna äta behöver denne ett jobb, vilket slukar ännu mer energi.
När vår art för några hundra år sedan snubblade över de fossila bränslena befann vi oss i en situation inte alls särskilt olik jästen som just släppts ner i jästanken. Skillnaden står snarast att finna i att medan andra livsformer för det mesta inte kan räkna på så mycket mer än ett eller ett par goda år, så hade vårt släkte framför sig ett par riktigt storslagna århundraden.
De så kallade alternativa energislagen – bioenergi och så vidare – har nästan alla den lilla egenheten att de inte, likt kolet, oljan och gasen, bara råkar ligga där i marken och vänta, som en enorm slumrande energiladdning. Biobränslen måste odlas, vilket i sig inte sällan innebär såväl ökad energiåtgång som förlust av biologisk mångfald. Sol och vind är de energislag som mest påminner om de fossila bränslena i det att resursen bara råkar finnas tillhands.
Problemen med dem är att vår infrastruktur inte är anpassad till dem, samt att de i dagsläget svårligen skulle kunna fylla det enorma hål som de fossila bränslena skulle lämna efter sig om de togs ur bruk på stört. Ja, i en ekonomi som förutsätts växa ad infinitum kommer inga energislag att räcka till. Slutsats: vi kommer även i fortsättningen att kunna ha tillgång till energi, men i mer begränsade mängder.
Människan har jäst och växt till i 250 år nu. Sockret håller på att sina och alkoholhalten är farligt hög. På vissa håll dröms det om att ta sig ur det slutna kärlet, dra till Mars, börja om. Men förutom att utgången av dessa projekt är ganska oviss så kan vi vara tämligen säkra på att de aldrig kommer omfatta dig och mig. Så vad göra? Odla egna potäter? Tja, att minska energiåtgången i en värld av minskande energitillgångar ter sig i alla avseenden som en ganska rimlig princip, om vi inte som jästen vill dö av den paradoxala kombon: för lite mat, för mycket bajs.
