Det var hösten 1978 som Hjördis Lundmark provade att färga garn med svamp för första gången.

– Då var det en rödskivig spindling och det blev krapprött och jag blev så förvånad, berättar hon. Jag hade färgat med växter förut, och hållit kurser i det också, så det var inte nytt, men att svamp kan ge färg det var det nya för mig.

Hon menar att växter vanligtvis ger mest gula och gröna nyanser och att man behöver använda exempelvis järn eller kopparsulfat för att få andra färger. 

– Jag upptäckte ju ganska snart att jag inte behövde använda kemikalier eftersom svamparna själva är så fiffiga att de innehåller tillräckligt mycket av kemi för att ge fina färger. Så det var en stark upplevelse, för det gick så bra med bara alun och vinsten, eller helt naturellt.

Hon påpekar att alun och vinsten är vanliga och ofarliga ämnen som vanligtvis används som konserveringsmedel vid inläggning av gurka.

Pionjärarbete

Idén fick hon från en medlem i den lokala svampföreningen i Sundsvall som hade hört talas om kvinnor i Uppland som hade färgat håret rött med hjälp av kanelspindelskivlingar. Hon hade då varit aktiv i föreningen i många år.

– Så svamparna kunde jag och då måste jag naturligtvis testa fler.

Hon berättar att den hösten gjorde hon inget annat än att prova vilka svampar som kunde användas för färgning.

– Och samtidigt var jag också fundersam på ”vad är möjligt?”, ”hur håller det?”, ”är det giftigt?”. Ja, det kom ju tusen frågor eftersom jag inte hittade någon information någonstans.

Hjördis Lundmark fortsatte sitt arbete och 1980 hörde hon talas om Miriam Rice i USA som också hade testat svampfärgning och hade skrivit en bok om det. Samtidigt hade ett svenskt par, Erik och Carla Sundström, som kände Miriam Rice sedan tidigare, börjat färga med svenska svampar. De gav ut sin första bok 1982.

Det var ett pionjärarbete som de alla utförde på varsitt håll. Innan dess fanns  endast ett fåtal referenser till svampars potentiella färgämnen genom historien.

Växande intresse

I dag finns ett stort och växande intresse . Det har anordnats internationella symposium ungefär vartannat år sedan 1980, men numera är Facebook ytterligare ett forum där engagerade svampfärgare kan hålla kontakten och utbyta idéer. 

Hjördis Lundmark räknar upp en rad grupper, både på svenska och engelska, som helt eller delvis handlar om detta ämne.

Dessutom är det på alla utflykter som Sundsvalls Mykologiska förening anordnar en svampfärgare med som berättar om vilka svampar som går att använda.

– Vi gör ju verkligen vårt yttersta för att sprida kunskapen, ja jag tyckte att det var världens åttonde underverk när jag upptäckte det, säger hon.

Spindelskivlingarna är favoriter

Hjördis Lundmarks egen hemsida är döpt efter svampen lysticka som ger en starkt lila färg, är det möjligen en favorit för henne?

– Det är kanske inte direkt en favorit, men du förstår, man blir ju så överraskad och omtumlad att den lilla tunna, sämskskinnsfärgade svampen ger en färg som är helt makalös, och dessutom är ljushärdig. Så därför blev jag lite fäst vid den.

För att få lila färg i natur- eller växtfärgningen använder man annars koschenillöss. 

– Det är det enda sättet att få fram det, och det är ju inte växter heller utan djur.

Annars är hennes favoriter spindelskivlingarna, en hel grupp svampar där bland annat rödskivig spindling, blodspindling och kanelspindling ingår.

– De innehåller röda, gula och bruna färger i olika kombinationer, så du får en färgskala som är helt fantastisk.

Färgkemin i svamparna har utretts allt eftersom. Den som vet  vilka färgämnen svampar innehåller kan i princip se vilka färger de kan ge.

– Jag önskar att svampfärgningen skulle utvecklas ytterligare, för jag tänker att vi kanske inte kan allting, att det finns mer att utforska.

Hjördis Lundmark nämner forskaren Riikka Räisänen vid Helsingfors universitet, som har gjort massa olika tester på svampars färgämnen och hur de fungerar.

På universitetets hemsida finns mer information, som att Riikka Räisänen doktorerade på detta 2002 och sedan dess har släppt flera rapporter i ämnet, den senaste i februari i år. Hon skriver att naturfärger och särskilt svampfärger är ett intressant område att utforska vidare som en del i utvecklingen till ett mer hållbart samhälle och en cirkulär ekonomi.

I den senaste rapporten har Riikka Räisänen bland annat sett att den grupp färgämnen som kallas antrakinoner, och som hon och hennes kolleger utvunnit ur blodspindling och rödskivig spindling, förutom på ull även fäster bra på polyestertyg. 

Hon ser vidare att odling av svampar som innehåller dessa färgämnen skulle vara en möjlighet för att få fram en mer storskalig produktion av naturfärger i framtiden.

Nya generationer tänker nytt

Det finns ett antal böcker på området men det har inte hänt så mycket nytt på den fronten, menar Hjördis Lundmark.

Hon gav tillsammans med Hans Marklund ut ett häfte ”Färga garn med svamp” 1989, och 2009 gav de ut det som har kommit att kallas svampfärgarbibeln på nästan 300 sidor: ”Färgsvampar och svampfärgning” med ett stort antal svampar och färgprover, samt grundläggande svamp- och färgkunskap, en historisk sammanställning och praktiska tips.

Hjördis Lundmark påpekar också att det pågår en generationsväxling. 

– Man ser ganska klart att vi som var med i början är gamla i dag, säger hon. Och nu kommer de yngre generationerna och jag tycker att det är så ljuvligt att se ett fräscht sätt att tänka, och den här upptäckarglädjen.

– Jag är uppfostrad i en annan anda med det hantverksmässiga, att det skulle vara så ordentligt och rejält, ja du vet. I dag kan man tänka mycket friare, det är andra sätt att skapa.

Ett exempel på det är att man har börjat testa att blanda olika svampar för att se vad som händer med färgerna.

En annan vinkel som Hjördis Lundmark lyfter är de upplevelser och den glädje som det kan ge att plocka svampen.

– Alla är inte så intresserade av matsvamp, men här får man en anledning att gå ut i skogen ändå. Och det under lite andra tider på året också, för när matsvamparna är slut så kan det finnas kvar en hel del av de här färgarsvamparna, som taggsvampar och liknande, säger hon.

Svampfärgarna behöver inte heller konkurrera med matsvampsplockarna, även om det finns vissa matsvampar som fungerar måttligt bra att färga med.

– Det är egentligen väldigt få matsvampar som går att använda, det är mest rörlagret på karljohan, och det ska vara i nödfall, för det är inte så roligt att hålla på med, det blir ganska slibbigt. Fast det är bra att veta att det går.

Hjördis Lundmark menar att karljohan ger en fin gul färg, men det är så många andra svampar som gör det också.

– Nej jag brukar säga att matsvamparna kan man ha som matsvamp. Jag tror att om man börjar blanda ihop mat- och färgsvamp på ett sätt, så kanske man gör det på ett annat, så det är bättre att hålla isär det. Jag har tänkt lite på att det kan bli fel, och det vill jag inte. Så jag vill vara lite strikt.

Mycket jobb att hålla en kurs

När vi pratas vid har hon nyligen varit nere och berättat om svampfärgning för 80 personer på Fristad folkhögskola i Borås.

– Det var helt fantastiskt med det intresset som de visade. 

Hon  får ofta önskemål om att hålla kurser, men att det är omöjligt för henne att hinna eller orka med. Trots att hon och svampfärgarkollegan Siv Norberg i Sundsvall brukar hjälpas åt.

– Om vi ser till nästa generation, de har ju jobb och barn och kan inte kasta sig iväg på samma sätt, därför blir det lite tokigt, för många skulle gå en kurs om det fanns möjlighet, men det finns inte ledare.

Hon påpekar att det också är väldigt mycket jobb att hålla en svampfärgningskurs.

– Du ska se till att det finns material, garn och torkade svampar, och det är det inte alla som har. Och sedan ska du ha utrustning, alla dessa pannor och plattor.

Hon påpekar att växtfärgningen förr sågs som lite mer ”romantiskt”, man skulle gärna vara utomhus och elda med ved. 

– Så är det inte i dag, nu är man effektiv, säger Hjördis Lundmark.

Därför använder de elplattor som är renare och enklare att hantera, men man måste däremot ha tillgång till ström till alla plattorna.

– Jag brukar varje vår ha färgning här hemma hos mig och samla Sundsvallsgänget, det kan vara nästan 20 stycken, men då kan inte alla färga samtidigt för vi har bara ett vanligt proppsystem. 

– Otroligt roligt är det i alla fall, man blir glad över intresset och engagemanget hos alla man möter och när jag ser att andra finner samma nöje och glädje i det som jag själv har gjort, ja det är väl därför man gnor på.

Hjördis Lundmark har dock inga planer på att dra ner på tempot.

– Nej snarare skulle jag hellre vilja, eller önska, att jag får mer tid över – jag är ju engagerad i så mycket – och att jag får ro att ge mig in i saker som jag skulle vilja testa. Det tar tid i förberedelser och att samla material, men det är ett av mina mål att testa lite mer. Ja jag har lite idéer, men det får komma.