På Sveriges lantbruksuniversitet lät man Gotlandsruss leva vilt för att se hur de klarade sig. Projektet pågick i två och ett halvt år och russen gick ute hela tiden – även under vintern – utan att få foder. Syftet med studien var dels att se hur hästarna klarade sig, dels att undersöka hur deras bete påverkade vegetationen och pollinerande insekter som fjärilar och humlor.

– Hästar har dåligt rykte om sig som landskapsvårdare. Vår tanke med projektet var att omvärdera det ryktet. Våra resultat visade att hästarna klarade sig riktigt bra. Dessutom gynnade deras bete markväxtligheten och pollinerande insekter, säger Carl Gustaf Thulin, forskare på SLU.

Slutsatsen var att denna typ av hästhållning kan bidra till ökad biologisk mångfald, något som minskar i allt snabbare takt över hela världen just nu. Djur- och växtlivet hotas av föroreningar, bekämpningsmedel, skogsskövling, utfiskning och klimatförändringar.

Öppna landskap en plats utan träd

I Sverige finns drygt 4 000 rödlistade arter, de främsta hoten mot deras existens är enligt Naturskyddsföreningen skogsavverkning och igenväxning av öppna landskap.

Ofta hör vi i debatten att Sverige behöver kor som betar och håller landskapet öppet, annars hotas den biologiska mångfalden.

Lena Lindström, etolog vid idéinstitutet Vethos, anser att det är fel att säga att kor är nödvändiga för biologisk mångfald.

– Det grundläggande antagandet att öppna landskap är något eftersträvansvärt är svårbegripligt och det är konstigt att det inte ifrågasätts mer. Öppna landskap är bara en plats utan träd. Det kan vara ett kalhygge, en öken.

Enligt Lena är det öppna landskap som djurindustrin bidrar till framför allt foderodlingar, det vill säga stora fält med exempelvis korn, rybs, rovor eller gräs, som plöjs, gödslas, sås och skördas. Ungefär 40 procent av åkermarken används till att odla gräs, klöver och andra örter, så kallad vallodling som används som foder till de gräsätande djuren i djurindustrin.

– Sådana åkrar kan man kanske tycka är vackra, men de har inte mycket med biologisk mångfald att göra, säger hon.

Innan det fanns jordbruk i Sverige fanns inte det ekosystem som vi idag kopplar samman med ängsmarker och naturbeten. Det uppstod i samband med att människor kom hit för 6 000 år sedan och brände och fällde ned skog för att bedriva jordbruk och få fram betesmark, precis som i Amazonas idag.

Det som många egentligen menar när de säger öppna landskap, enligt Lena Lindström, är naturbetesmarker, som bidrar till biologisk mångfald genom att fungera som hem för hundratals insekter men även för växter, svampar och blommor.

Sentimentalitet kring naturbetesmark

I dag är ungefär 20 procent av den svenska betesmarken naturbetesmark. Av den totala jordbruksmarken är bara drygt sju procent naturbetesmark. Om vi bara skulle äta kött från djur som betat på naturbetesmarker, skulle det motsvara 40 gram i veckan, vilket är ungefär fyra köttbullar, enligt en rapport från SLU.

– Som det ser ut i dag, är naturbetesmarken troligen den mest artrika marken. Men det beror ju på att vi ödelagt så stora delar av naturen för att odla och utnyttja marken. Då kan man säga att det här är det minst dåliga alternativet. Det finns ingen som påstår att urskog skulle vara sämre för biologisk mångfald.

Hon menar att det finns en vurm och sentimentalitet för naturbetesmarken, inte minst bland botaniker.

– Den här naturtypen är till exempel omsjungen i olika visor. Men i själva verket är det platser där vi har bränt och huggit skog, och där det är för stenigt för att odla. Om vi hade låtit den vara hade naturen med sin inneboende mångfald skött det av sig självt. Men alternativet att lämna marken ifred finns inte i dag. Istället har vi en parkskötarmentalitet där vi ska tjäna pengar på varenda kvadratmeter.

Vad är då det bästa alternativet idag, när vi redan ödelagt så mycket mark?

Enligt Lena Lindström är en praktisk lösning på problemet att odla mat till människor direkt, och inte till djur. Om alla åt veganskt skulle det gå åt en tredjedel så mycket mark och två tredjedelar skulle kunna lämnas ifred, så att växter och insekter kunde sköta sig själva, menar hon.

– Med all den mark som skulle bli över skulle vi själva kunna underhålla en del av den marken som kulturminnesmark med slåtter eller betesdjur. Det skulle kunna finansieras med alla de pengar som används som subventioner till animalieindustrin i dag.

”Vi är inte ett savannland”

Men personligen tycker hon inte att det är etiskt försvarbart att hålla betesdjur inhägnade som betesvårdare.

– Vi behöver inte vara trädgårdsmästare för jorden. Det skulle vara en otrolig lättnad för vilda djur om vi lämnade marken i fred.

Menar du att vi inte skulle ha några kor alls i Sverige?

– Ja. Jag tycker inte vi har rätt att föda upp, hålla, förflytta och stänga in djur för våra syften eller för att vi tycker en viss natur är vacker. Vi är inte ett savannland men vi försöker skapa en gräsmarksnatur. Ska gräset klippas kan vi göra det själva, eller lämna det till vilda djur som vill bo i Sverige och som vi kan lämna ifred.

Carl Gustav Thulin från SLU tror att vi på sikt måste hitta nya former av djurhållning och en större diversitet i betet. Ett sätt kan vara att återinföra vildhästar, eller utveckla extensiv hästhållning som exempelvis lösdrift. Men som det ser ut i dag är det svårt att kombinera hög djurvälfärd och landskapsnytta med ekonomiska värden. Och det finns många lagar och regler som gör det svårt att hålla djur lösa.

– Skulle vi ha fler vilda Gotlandsruss skulle det kunna bli besvärligt för tamhästägarna när russen är fertila och brunstiga. Lantbrukare kanske inte heller skulle bli så glada om hästarna kom och trampade sönder deras skörd.

För lite tolerans mot vilda djur

Men de problemen skulle inte vara omöjliga att lösa. När det gäller ekonomi har det funnits idéer om att hästarna kan bli hästkött, i likhet med naturbeteskött, en fråga som dock är lite kontroversiell i Sverige.

– Hästar är omgärdade av mycket känslor. Däremot skulle man kunna låta vilda djur bli en turistattraktion och till exempel bygga upp verksamhet kring den biologiska mångfalden, som skogsvandringar där man visar vilka insekter eller fjärilar som gynnas, säger Carl Gustav Thulin.

Och rent funktionellt, menar han, skulle det vara möjligt att jordbrukare hägnade in sina åkrar för att skydda skörden mot vilda djur, som det var förr.  

– Jag tycker att vi har för lite tolerans mot vilda djur och hur de påverkar markerna. I dag är det vi och våra kortsiktiga intressen som har företräde. Vi måste hitta former för samexistens som är långsiktigt hållbara. Vi kunde dela med oss mer till de vilda djuren än vi gör i dag.