Den ensamstående tvåbarnsmamman lagar både middagar och efterrätter på solspisen.

– Min familj gillar hur maten blir tillagad. Jag använder solspisen nästan dagligen, den har blivit en stor hjälp för mig, säger Reyna Díaz medan hon blandar samman ingredienserna till den traditionella rätten cochinita pibil.

Därefter ställer hon kastrullen på spisens aluminiumplåtar, som reflekterar solens strålar och sedan får maten att tillredas.

Hon fick solspisen i våras, men trodde till en början inte att det skulle fungera att laga mat endast med hjälp av solens strålar.

– Jag ifrågasatte om maten verkligen skulle bli genomkokt. Nu tycker jag att det är en underbar sak.

Hennes hem ligger i den fattiga stadsdelen Vicente Guerrero i Villa de Zaachila, i delstaten Oaxaca. Det som förenar invånarna i detta område är fattigdomen, och bristen på elektricitet och rent dricksvatten. Kvinnorna har främst informella jobb, som de kombinerar med att bära huvudansvaret för familjerna.

Slipper farligt os

Reyna Díaz livnär sig på att sälja en lokal dryck kallad atole. Tidigare var hon tvungen att använda sig av gas eller ved när hon lagade mat – men nu har hon kunnat spara in en stor del av de utgifterna.

Flera kvinnor i kvarteret har med tiden fått tillgång till solspisar, och användningen sprider sig i takt med att allt fler framhåller fördelarna och visar andra hur de fungerar.

Solspisen är en ganska enkel anordning där reflekterande paneler riktar solens strålar mot en gryta som är placerad i mitten. Det gör det möjligt att laga mat utan vare sig el eller fossila bränslen, och att rena vatten genom att koka det.

Användningen minskar dessutom det farliga oset från vedspisar. Enligt beräkningar från landets statistikinstitut Inegi går närmare 15 000 mexikaner årligen en för tidig död till mötes på grund av det farliga oset.

Nackdelarna är att spisarna bara fungerar soliga dagar, samt att matlagningen tar längre tid och att spisarna måste användas utomhus.

Solspis minskar kostnader

Oaxaca har drygt fyra miljoner invånare varav en stor majoritet lever i fattigdom, och nästan 27 procent i extrem fattigdom, enligt Inegi. Över hälften av befolkningen i delstaten saknar dessutom tillgång till grundläggande samhällstjänster.

Samtidigt går mer än en tiondel av invånarnas inkomster till utgifter för energi, främst i form av gas och ved. Av det skälet blir solspisarna även ett vapen i kampen mot fattigdomen.

För tio år sedan bildades Cocina Solar Mexico, en organisation som arbetar för en ökad användning av solenergi i hushållen. Och med stöd av den amerikanska organisationen Solar Household Energy, SHE, byggde man en billig och lätt prototyp av en solspis.

För tre år sedan lanserade SHE ett pilotprojekt där dessa solspisar började distribueras till mexikanska ursprungsbefolkningar.

– Jag har lärt mig av att arbeta med kvinnor på lokal nivå. Till en början var det svårt eftersom kunskaperna var så små. Men det har blivit lättare eftersom det numera finns mer information om solenergins potential och människor har en ökad förståelse, säger projektledare Lorena Harp till IPS.

200 hushåll deltar

Solspisens gryta har en kapacitet på fyra liter, och SHE subventionerar hälften av kostnaden som ligger på motsvarande 250 kronor. Hittills har närmare 200 mexikanska hushåll börjat laga sin mat med den miljövänliga spisen.

Lorena Harp säger att projektet även har ett annat värde för de kvinnor som börjar använda sig av den.

– De känner sig stärkta och får en ökad respekt i sina familjer.

Reyna Díaz säger att hon tänker verka för att fler i hennes område ska skaffa sig solspisar.

– Vi kommer att fortsätta använda dem, eftersom vi vet att de fungerar, säger hon medan hon kontrollerar att maten inte blir bränd.

En utvärdering från SHE visar att solspisarna blivit ett stort lyft för många användare, och många har tack vare dessa kunnat halvera sin användning av de osande vedspisarna. En del lagar nästan dagligen sin mat med solspisarna, som även visat sig ha en mycket lång hållbarhet.

Men för att gå vidare med en mer storskalig satsning menar Lorena Harp att det skulle behövas fler aktörer – och finansiärer.

– Mycket arbete återstår och det behövs en ökad finansiering. För att få igång en verkligt stor spridning skulle det behövas en genomgripande satsning, säger hon.