– Var kommer vi ifrån? Mitt barn konfronterar mig efter en vardag på den mångkulturella förskolan i Göteborgs nordöstra utkant. ”Från aporna!”, svarar jag. ”Nej, alltså, vilket land?” fortsätter fyraåringen. Jag svarar något i stil med att vi bor i ett land som heter Sverige, men barnet nöjer sig inte eftersom ”alla andra” tydligen har andra ursprungsländer.

Jag försöker förklara, på en fyraårings nivå, om människans ursprung, våra gemensamma rötter, om de stora folkvandringarna och samtidens migrationer. Barnet struntar fullkomligt i människosläktets historia och argumenterar vidare för att hen också vill kunna berätta om ett land som hen kommer från.

Nästa dag deklarerar fyraåringen stolt att hen ”kommer från Norrland” på sin förskola. Just då och för mitt barn kunde inget vara oviktigare än att ”Norrland” är ett relativt och problematiskt diskursivt begrepp. Att känna sig som ”alla andra”, bland sina kamrater från världens alla hörn, betydde allt. Senare den kvällen berättar fyraåringen att hens förskolevänner kommer från platser som Småland, Somalia, Thailand, Argentina, Estland, Gambia, Värmland och Iran.
Behovet av att vara lika, om än lika olika, verkar förekomma överallt. Vi vill höra till och dela erfarenheter, men det behöver uppenbarligen inte grundas i ett gemensamt ursprung, verkligt eller föreställt. Gemensamma olikheter kan skapa en känsla av sammanhang och gemenskap precis lika bra som likheter kan, om inte bättre.

Samtidigt i Gävle, vår tidigare hemort, har en hätsk folkstorm blossat upp som reaktion mot att staden placerat en muslimsk kvinna i burka på en välkomstskylt vid E4. Gävleborna rasar mot kommunens tjänstemän och anklagar staden för att ”islamisera” och  ”främja kvinnoförtryck”. Lokaltidningen rapporterar om skadegörelse och hot. Jag noterar att många är de män som plötsligt uttalar sig för kvinnosaken.

I kommentarsfält och på sociala medier haglar hatet som skottsalvor genom cyberrymden. Arbetare såväl som akademiker vädrar oförsonligt sitt bråddjupa förakt. Mina forna grannar och kolleger, bland annat på Högskolan i Gävle, kommer en efter en ut ur garderoben som rena rasister.

Inte alla Gävlebor. Här finns antifascistiska motstånd och öppna hjärtan. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag drar en lättnadens suck över att mina barn just nu är i säkert förvar, på tryggt avstånd till de enögdas rike. Jag drar en lättnadens suck för att deras förskola rymmer hela världen under sitt tak. Ja, jag känner rentav tacksamhet för att vi bor i en mångkulturell go zone.

Hat finns även i Göteborg. Och kriminaliteten, särskilt nere på stan, skulle kunna göra satan mörkrädd. Men just här, där spårvägen slingrar upp bland nordöstra Göteborgs dimmiga berg, där flerfamiljshusen ligger inbäddade bland ädellövträden, där homo sapiens olika kulturer blandas med nya generationer som växer upp, skapas en av de rikaste sociala miljöerna.

Visst har orten problem. Här finns också gäng, men de ser annorlunda ut än gängen med äldre svenska akademiker som attackerar kvinnor i burka. Förortsgängen möter jag aldrig i min vardag, fast jag bor och jobbar i en av Göteborgs mest stigmatiserade orter. Rasisterna i Gävle däremot, eller på andra sidan stan längs linje 11, kan jag dessvärre inte undvika. De syns i alla kanaler och sammanhang.

Demografin förändras över tid. Nu bråkar vuxna om en skylt i Gävle. På landets mångkulturella förskolor knyter hundratusentals barn nya vänskapsband. Främlingsfientliga tomtar och troll hör historien till.