I dag är plöjning det vanligaste sättet att bearbeta jorden. Bearbetningen är till för att förbereda en god såbädd genom att luckra jorden, vända ned gamla växtrester och få bort det ogräs som växer på fältet. Det används främst av konventionella lantbrukare som en effektiv metod för att få bort ogräs.

Men plöjningen har en del negativa effekter, framförallt på marklivet,  som bland annat stör den markstruktur som byggts upp.

– I dag finns ett stort intresse för att plöja mindre och använda sig av mindre intensiva bearbetningsmetoder, säger Elsa Lagerquist.

I sin forskning tittar hon på hur man kan använda reducerad bearbetning inom ekologisk odling.

– Just reducerad bearbetning som metod är inget nytt. Men i dag är metoden mer eller mindre beroende av kemisk ogräsbekämpning på grund av de ökande ogräsproblemen som kommer med att man minskar på intensiteten i bearbetningen. I det projekt jag ingår i försöker vi titta på om det går att hålla ogräset på en mer kontrollerbar nivå genom en innovativ design av odlingssystemet.

Jordbrukaren kan minska användningen av gödsel

Designen kombinerar radhackning, som är en typ av mekanisk ogräsbekämpning, och samodling som går ut på att odla flera olika typer av grödor samtidigt. I detta fall olika typer av baljväxter som klöver, vicker eller lucern.

Tanken, menar Elsa, är att dessa grödor dels ska konkurrera med ogräset, men också tillföra andra typer av tjänster.

– Den understödjande grödan tillför material som kol och kväve till marken, vilket gör att jordbrukaren kan minska sitt beroende av externa gödselmedel från djur eller avfall från livsmedelsindustrin. Det i sin tur innebär minskade transporter och en ekonomisk vinst för jordbrukaren.

Syftet, menar hon, är att det ska produceras mycket biomassa av den understödjande grödan, utan att den konkurrerar ut huvudgrödan, som i det här fallet är spannmål.

– Det är viktigt att lantbrukaren fortfarande har ett produktivt odlingssystem.

Intresserad av ekologin bakom odlingssystem

Elsa Lagerquist har länge haft ett intresse för var maten kommer ifrån och hur den produceras. När hon började på SLU fördjupades intresset och särskilt ekologin bakom olika odlingssystem.

– Jag tycker att det är väldigt intressant  hur olika organismer konkurrerar och samverkar i odlingssystem, och hur vi kan skapa hållbar matproduktion genom att dra nytta av naturliga funktioner. Det finns en stor rörelse inom jordbruket för detta, så kallad conservation agriculture, och en del av detta är vad vi studerar här. Det används framförallt inom konventionell odling, men vi studerar ett system för detta i ekologisk produktion.

Men hon inser att hennes forskningsområde inte är det mest lättbegripliga.

– Inte ens mina forskarkollegor tycker att det är solklart vad jag sysslar med. Det är nog för att vi blandar olika etablerade koncept till något nytt, och det finns ingen egen terminologi för det.

"Kan göra stor nytta för matproduktionen"

På sikt tror hon att samodling kan göra stor nytta för matproduktionen i Sverige och i världen.

– Det handlar om att hitta miljönyttan i förhållande till produktiviteten. Men fortfarande är hela systemet och tekniken nytt. Det handlar om att hitta rätt art och metod eftersom vissa grödor växer snabbare och blir kraftigare.

På vissa sätt fungerar reducerad bearbetning bättre på varmare breddgrader där odlingssäsongen är längre och jorden varmare, menar hon. I Sverige hinner mellangrödorna inte producera lika mycket biomassa som längre söderut i Europa till exempel.

Samtidigt har länder med varmare breddgrader andra problem. I länder med mildare vintrar kan mellangrödor som sås under vintern växa för bra, och då kan det bli svårt att sedan bli av med den på våren.

– Det gäller att hitta lokala praktiska lösningar eftersom vi har så olika klimatförutsättningar.

Testas på ekologiska lantbruk

Den typen av samodling som Elsa Lagerquist forskar om testas nu på fyra olika ekologiska lantbruk utanför Linköping, Lund och Ängelholm. Där sår man olika typer av understödjande grödor vid olika tidpunkter och placeringar och med olika intensitet i radhackningen för att undersöka  hur mycket biomassa som produceras, och vad den har för effekt på ogräs, kolinbindning och kväveförsörjning.

– Det är roligt att det här testas i praktiken samtidigt som forskningen pågår. Det finns ju ofta en massa praktiska hinder man som forskare inte tänker på. Nu får vi möjligheten att följa upp allting noga.